Sydafrikanen Niki Daly, född 1946, får i dag räknas som en av den afrikanska barnlitteraturens grand old men. Han är även en av få afrikanska bilderboksskapare som finns rikligt representerad på svenska, tack vare det dansk-svenska och litterärt så viktiga förlaget Hjulet. Mest känd är Daly nog för sin serie böcker om Kwela Jamela, flickan full av upptåg, från förorten utanför Kapstaden. Jag brukar tänka på henne som en sydafrikansk sentida kusin till Emil i Lönneberga.Det är dock ett variationsrikt författarskap som Niki Daly har hunnit skapa. För några år sedan kom Ashraf från Afrika ut på svenska (Bokförlaget Trasten, 2009). Daly var här inkopplad som medförfattare till texten. Men det var en bok som jag tror formulerade något centralt för den afrikanska barnlitteraturen. Bilden av Afrika behöver inte bara vara djuren från djungeln och savannen. Dagens Afrika är lika mycket en storstadsdjungel och en asfaltssavann. Kanske är det framför allt vi i västerlandet som vill behålla (och köpa) bilden av Afrika som idel lejon och giraffer, men de afrikanska barnen behöver förstås också få sin vardag gestaltad. I dag lever många afrikanska barn, likt västerländska, i storstäder. Och de spännande vilda djuren läser vi främst om i böcker, likt pojken Ashraf.
Niki Daly växte själv upp i ett vitt arbetarklasshem i Kapstaden. Med hjälp av sin syster och ett banklån utbildade han sig inom konst och design och landade sedan i reklambranschen. Men 1971 lämnade han Sydafrika och apartheid och reste till London för att slå igenom som popartist. Hur det gick med musikkarriären vet jag inte, men under den här tiden debuterade han även som barnboksförfattare. 1980 återvände han och hans fru Jude, barndomsvän och illustratör, med deras gemensamms son till Kapstaden, eftersom de på plats ville delta i demokratiseringen av sitt hemland och där aktivt arbeta med barnkultur.
Daly har en nästan osannolik bredd både i sitt författarskap och i sitt bildskapande. Från det fabelinspirerade samarbetet i Flyg, örn, flyg (som var hans första bok efter återvändandet), över commedia dell’arte-berättelsen Bravo, Zan Angelo! till det rent vardagsrealistiska i Ta det lugnt, Songololo. Den sistnämnda boken uppfattades först som mycket kontroversiell eftersom en vit illustratör här gestaltade en äldre svart kvinna som överviktig. Dalys hade återupptagit kontakten med sin egen gamla barnskötare och hon stod som förebild till farmodern i boken, som också är tillägnad henne. Det kärleksfulla porträttet har emellertid gjort boken till en av Dalys mest uppskattade och översatta.
Men Niki Daly är minst lika omväxlande i sin visuella estetik. Han har ofta tagit oss långt bort från den förväntade bilden av Afrika. Daly äger dessutom en osedvanligt fin förmåga att lyfta fram och synliggöra olika segment av barns problematik. Som i Ruby sjunger blues, om att vara en (alltför) högljudd flicka, gestaltad i en lätt retrodoftande 50-talsestetik. Eller i Söta Salma, en snillrik variation på Rödluvan, om vådan för ett barn att tro alltför gott om någon som hon inte känner, berättat i en nästan serie-stripsliknande bild-stil.
Niki Dalys senaste bok på svenska, Peters pusskalas, handlar om hur vuxnas egen ömhetstörst och längtan efter bekräftelse blandas samman och projiceras på barnet. Sexåriga Peters ”tanter” kommer på besök och kan inte låta bli att pussa på honom eftersom han är så söt. Men ser de verkligen Peter? För Peter blir pussandet mer och mer besvärande och han försöker upprätta olika strategier för att värna sin integritet.
I all sin anspråkslöshet formulerar faktiskt Niki Daly någonting mycket viktigt i den här berättelsen. Och kanske lyckas Peter vid bokens slut, men att värna sin integritet är också en problemställning som varar livet ut. Med flinka pennstreck och stilsäkert fångade tygmönster närmar sig Daly här nästan 1900-talets modetecknande. Men berättelsen behåller självklart och osvikligt barnet Peters perspektiv.
(Skrivet av: Mats Kempe)
