Den hemliga trädgården

Utställning på Just Africa

2012-01-28T08:05:00.000-08:00

Idag var det premiär för "Monster och magiska figurer", utställningen om afrikanska bilderböcker på galleri Just Africa. En riktigt fin utställning blev det, så har ni vägarna förbi - passa på att titta in.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Monster och magiska figurer

2012-01-17T07:03:00.001-08:00

Den 28:e januari till 22:a februari arrangerar Den hemliga trädgården i samarbete med föreningen Afrikultur och konstgalleriet Just Africa en utställning med fem afrikanska bilderboksförfattare: John Kilaka, Christian Epanya, Dominique Mwankumi, Piet Grobler och Veronique Tadjo.

"Monster och magiska figurer" heter utställningen, och under desss gång kommer det att arrangeras föreläsningar av Den hemliga trädgårdens Mats Kempe och Sven Hallonsten samt sagostunder med den mocambikanske musiker Celso Paco. Dessutom kommer man att kunna köpa böcker av författarna.

Utställningen går att se på Just Africa, som ligger på Södermalmstorg 4 vid Slussen, och inleds med en vernissage lördagen den 28:e januari.

Du hittar mer information om arrangemanget på Just Africas webbplats!

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Havets mor - en grönländsk myt från Kulusuk

2011-12-12T11:13:00.000-08:00

Myten om Havets Mor är känd och älskad av inuiter överallt. Många konstnärer har inspirerats att illustrera den bildrika berättelsen och i de grönländska skolorna har myten en central plats i undervisningen.

När därför läraren och författaren Elisabet Härenstam från Karlstad vände sig till skolan i Kulusuk för att be barnen illustrera hennes tolkning av myten blev reaktionen omedelbar och entusiastisk.

De tvekade aldrig om hur de skulle ta sig an projektet. Myten var deras berättelse och självklart utspelade den sig i Östgrönland, i havet kring deras ö Kulusuk, där fjäll, himmel och hav, hundslädar och skinntält, kajaker och kvinnobåtar, människor och djur är delar av deras liv och vardag.

Redan från början bestämde de sig för att bilderna skulle göras som träreliefer. Dels för att alla barn var duktiga på att såga och dels för att man kunde återanvända spillvirke från soptippen. Konstens kretslopp.

Tecknandet kom igång, de blå färgerna blandades så att de kunde symbolisera olika slags hav, ett stilla, ett upprört, ett klart och ett dött hav. Kulusuk-fjället, vars form skulle utgöra en löpande fris högst upp på de sex bilderna, skars ut som mallar för att de mindre barnen skulle kunna måla det.

Dag efter dag tog bilderna form och mot slutet upptäckte barnen att solen fattades på två av illustrationerna. Och så valde de att teckna solen med den figur som sen urminnes tider varit solsymbol i den östgrönländska kulturen.

Av barnens inspirerade bilder och Elisabet Härenstams tolkning av myten har det blivit en vacker och viktig bilderbok, där sorgen över rovdrigten av deras livgivande hav kontrasteras mot en stark tro på att utvecklingen kan vändas och att Havets Mor åter får smycka håret till fest.

Det förträffliga lilla värmländska bokförlaget Heidruns står bakom utgivningen av denna pärla bland årets bilderböcker. Ett initierat efterord av barnens lärare på skulan i Kulusuk, Anne-Mette Holm och en svit foton från ön och barnens arbete med illustrationerna får man på köpet.

På årets bokmässa i Göteborg i slutet av september presenterades boken i ett program i Värmlandsmontern. Elisabet Härenstam berättade om arbetet med boken och fyra av de konstnärliga eleverna från skolan i Kulusuk visade upp originalbilderna. De var klädda i vackra traditionella grönländska dräkter, gjorda för att stå emot kyla. De såg lätt plågade ut i den tryckande värmen från lampor och åhörare, men de satt tappert kvar.

Allt för konsten och miljön!

(Skrivet av: Sven Hallonsten)

Fatima Sharafeddine talar i Stockholm

2011-11-26T05:03:00.000-08:00

Här kan ni höra Fatima Sharafeddine, en av deltagarna i Internationella bibliotekets barnboksvecka 2011, berätta om sitt skrivande!

Internationella barnboksveckan 2011 har startat!

2011-11-14T23:32:00.000-08:00

Igår inleddes officiellt Internationella bibiotekets barnboksvecka årgång 2011 med ett seminarium där de fyra inbjudna författarna gemensamt presenterade sig. Moderator var författaren Mats Kempe, som även brukar skriva för Den hemliga trädgårdens blogg. Ämnen som avhandlades var förstås deras eget skrivande men också relationen till redaktörer, förlag och - inte minst - illustratörer.

Årets författare är, som vi tidigare berättat, Fatima Sharafeddine från Libanon, Ivar da Coll från Colombia, Mara Cielena från Lettland och Ljubivoje Rsumovic från Serbien. Författarna har ett digert program framför sig med bland annat utflykter till Västerås, Uppsala, Sandviken och Malmö.

I Stockholmstrakten ska Fatima Sharafeddine besöka Hallunda bibliotek klockan 10 på torsdag 17/11 och läsa sagor på arabiska och klockan 16 samma dag framträder hon på Haninge bibliotek.

Vill man lyssna till Ivar da Coll (på spanska) kan man komma till Internationella biblioteket på fredag 18/11 klockan 18.

För information om övriga författarframträdanden under veckan, kontakta Gizela Sladic eller Larry Lempert på Internationella biblioteket.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Afrika bortom savannen

2011-11-03T11:12:00.000-07:00

Att läsa böcker är lite som att resa, brukar man säga ibland. Samtidigt kan bokläsning vara så mycket mer. Det kan uppstå en närhet och en tillhörighet som man kanske inte alltid hinner nå fram till under ett tillfälligt besök i ett annat land. När jag själv var barn på 70-talet älskade jag berättelser från andra länder. Dokumentära eller fiktiva spelade mindre roll. Inte sällan utspelades de här berättelserna i Afrika. Men oftast var de berättade av svenska författare och filmare som reste ut. Idag börjar Afrikas egen litteratur i allt större utsträckning att nå våra breddgrader.

2009 kom bilderboken Ashraf från Afrika ut på svenska. Texten var skriven av Ingrid Mennen och av den för svenska bilderboksläsaren bekante Niki Daly. Bilderna var den här gången gjorda av Nicolaas Maritz. Det var egentligen ingen särskilt uppseendeväckande bok. Men jag tror att den ändå var viktig som ett ”statement”. Att den ändå kommer att vara en sorts, ja om inte milstolpe så åtminstone en viktig vägmarkering inom den afrikanska barnlitteraturen. Den visar till hela sin form på en förskjutning från den traditionella bilden av Afrika med de stora djuren på savannen till bilden av det moderna urbana livet i den afrikanska storstaden.

Förskjutningen sker via en litterär metanivå. De vilda djuren som inleder boken finns bara i en biblioteksbok som huvudpersonen, pojken Ashraf, har lånat. Pojken har aldrig sett de här djuren i vilt tillstånd. Precis som så många barn i den övriga världen har han bara läst om dem. Istället får vi följa Ashraf på hans promenad genom storstaden för att låna om just denna bok om de vilda djuren på biblioteket. Illustrationerna hämtar följdriktigt minst lika mycket kraft från den modernistiska konsthistorien som från något traditionellt afrikanskt bildspråk. Det känns som att boken försöker förmedla något viktigt: ”Vi kan vara både afrikanska OCH moderna i våra bilderböcker, samtidigt. Vi kan berätta precis vilka historier vi vill.”

Men gör den afrikanska bilderboken idag precis vad den vill?

Ibland tänker jag mig att de afrikanska bilderboksskaparna riskerar att bli klämda mellan olika förväntningar på att de ska vara just ”afrikanska”. Kanske finns det inhemska och politiska förväntningar och påtryckningar på att författarna ska skapa nån sorts lokal stolthet genom att visa fram en förutbestämd afrikansk särart. Men än troligare är att det finns en förväntan utifrån. Den afrikanska barnlitteraturen tar ofta sina vägar via den västerländska världen där förlagshusen för det mesta har sina säten. Och bestämmer sig förlagen för att ge ut en afrikansk originalbilderbok ”så ska det väl i alla fall synas att den är just afrikansk. Fram med giraffer och zebror. Annars hade vi väl lika gärna bara kunnat ge ut ännu en västerländsk bok till.” Kanske riskerar det just därför att bli ett ”typiskt Afrika” som skildras, så som Afrika blivit definierat och formulerat ur vårt västerländska perspektiv.

Det är ändå med stor glädje jag konstaterar att den afrikanska barnlitteraturen nu på allvar börjar nå fram till vår svenska bokmarknad. På mitt skrivbord ligger faktiskt en hel trave ...

Överst i bunten hittar jag en återutgivning av Trumgubbens hemlighet (utgiven som Bronsgubbens hemlighet 1985). Meshack Asare från Ghana är en av de viktigaste och mest namnkunniga bland afrikanska författare och illustratörer inom barnlitteraturgenren och han finns redan representerad med ett flertal titlar på svenska. Trumgubbens hemlighet har snart 30 år på nacken, men kommer nu i färgversion. Intressant att konstatera är att det inte är helt ovanligt att tidigare publicerade afrikanska böcker nu återutges på svenska (Chinua Achebes Allt går sönder är ett annat exempel, en ”vuxen” klassiker). I vårt globala tidevarv verkar tiden äntligen ha blivit mogen för att de här böckerna ska kunna nå en större svensk publik än de fick när de första gången presenterades.

Trumgubbens hemlighet handlar om pojken Kwajo som tillhör Asantefolket och om hans pappas hantverk med att tillverka guldvikter, små konstfulla statyetter i mässing. Trumgubben tar med Kwajo på en drömlik resa på jakt efter en kuduo, en kruka full med guldstoff. Boken vandrar just över gränsen mellan socialrealism och dröm, mellan reportage och saga, mellan fantasi och pedagogik. Visst kan pedagogiska inslag vara en tvångströja som krängs på barnlitteraturen av välmenande eller nyttotänkande vuxna, men samtidigt är jag inte den som av principiella skäl helt och hållet vill avfärda pedagogiska inslag i barnlitteraturen.

Asares bok påminner mig en del om en av min egen barndoms läsupplevelser – Plupp. Inga Borgs berättelser och framför allt hennes bilder har etsat sig fast i mitt minne. Skildringarna av fjällvärlden med naturen, djurlivet och befolkningen. Hos Trumgubbens hemlighet är det likaså bilderna som gör det största intrycket på mig. Asares mörka gråskalor skapar en inneboende dramatik i illustrationerna som både fascinerar, oroar och blir till en värld där jag gärna stiger in och vistas – med lite nyvunnen kunskap på köpet.

Dominique Mwankumi från Kongo-Kinshasa hör i mitt tycke till de allra intressantaste bilderboksskaparna ur den yngre generationen. Han är en viktig drivkraft i det afrikanska bilderboksnätverket Illus Africa och har ett tiotal titlar i sin verkförteckning. Gatans prins är hans första bok på svenska, men originalutgåvan kom redan för tio år sedan.

Även om berättelsen om två pojkars kamp för överlevnad på en soptipp i Kinshasa kanske skulle kunna påstås vara ”typiskt afrikansk” i sin skildring av fattigdom, så har Mwankumi en frihet i sitt bildspråk som snarare vetter åt film och modernt fotografi. Pojkarna tillverkar leksaker av gamla ståltrådar och metallremsor från skrotupplaget och säljer på en marknad. Men efter ett traumatiskt rånförsök tillverkar den ena pojken istället ett musikinstrument och detta blir början till en förändring.

Det är fascinerande att se hur Mwankumi jobbar längs en djupaxel i sina bilder, med de två signalfärgerna rött och blått i pojkarnas kläder som mäter upp avstånden inåt i bilden och där känslan som uppstår blir högst rumslig, näst intill tredimensionell. Det filmiska förstärks dessutom av bildernas förmåga att framkalla en känsla av rörelse. Och fattigdomen är ju ingalunda ett typiskt afrikanskt problem, den är ett mänskligt problem och högst global.

En annan av mina favoriter är John Kilaka från Tanzania. Han återvänder nu med Förtrollad frukt sju år efter de originella Färsk fisk och Vilken vän. Kilaka är tinga-tingakonstnär. Tinga-tinga är ett starkt stiliserat bildspråk som numer känns helt hemtamt för svenska barn eftersom Barnkanalen regelbundet visar tecknade filmer under just den titeln och med den estetiken.

När Kilaka återkommer i bilderboksgenren tar han sig lite nya friheter i sitt visuella uttryck. Färgerna är grällare, bilderna mer inzoomade. Tyvärr upplever jag att berättelsen denna gång är långt mer konventionell än i hans tidigare två böcker. Han lutar sig här mot en folksaga, en muntlig berättelse från Tanzania. Djuren försöker komma undan hungern genom att få frukterna att falla ned ur ett magiskt träd. Men då måste de först benämna trädet vid dess rätta namn. Ett namn som bara sköldpaddan vet och som bara haren till slut lyckas komma ihåg.
Om Kilaka kunde ge sig själv ett än större svängutrymme både i bild och i berättelse skulle han kunna bli en av de allra bästa bilderbokskaparna. I framtiden hoppas jag helt enkelt på en större våghalsighet från John Kilaka.

Ytterligare en bilderbok som lutar sig mot en folksaga är Sivus sex önskningar av Jude Daly. Men denna gång känns resultatet oväntat fräscht. Kanske är det för att den taoistiska folksagan färdats från Asien innan den slutligen damp ned på det sydafrikanska ritbordet. Möjligen är det just den distansen som ger Jude Daly en större känsla av frihet. Här är det stenhuggaren som blir allt han önskar sig – affärsman, borgmästare och så småningom sol, regnmoln, vind och till sist ett klippblock, ett klippblock som en annan stenhuggare snart börjar bearbeta.

Detta är Jude Dalys andra bok på svenska. Hennes bilder väljer en annan väg än Mwankumis koncentrerade djupperspektiv. I gobelänglikt utdragna bilder panorerar Daly istället ut på bredden med fullt av små spännande detaljer. Jag tänker här till exempel på Anthony Brownes tidiga böcker och för mig är det ett högt betyg. Men jag kan inte låta bli att undra vad Jude Daly kan uträtta om också hon vågar lämna folksagans lite förutbestämda form och experimentera med ett helt eget berättande.

Ondjaki från Angola fick för några år sedan mycket uppmärksamhet när hans vuxenroman Visslaren kom ut på svenska – en roman som präglades av en sorts lyrisk reduktion. Tyvärr saknar jag just en lyrisk reduktion i hans bilderbok Ynari – flickan med de fem flätorna. Texten känns onödigt lång och rätt förutsägbar. Flickan Ynari med sina fem flätor går runt till fem krigförande byar och återger ett av våra fem sinnen till varje by som råkat förlora just den förmågan. Hon offrar också en fläta åt dem var. På så sätt skapar hon fred.

I förordet gör Ondjaki gällande att han utgått ifrån drömmar. I folksagor kretsar handlingen ofta kring tretalet. Hos Ondjaki är talet fem centralt. I just det här fallet hade texten nog vunnit på om flickan Ynari begåvats med endast tre flätor. Det hade räckt. I folksagor finns också mycket kunskap att hämta. Inte minst dramaturgiskt. De är inte fel i alla lägen ...

Men Ondjaki kan nog få sista ordet i alla fall. Vi kommer troligen att stöta på hans författarskap fler gånger i framtiden.

Den afrikanska bilderbokslitteraturen är nu på väg. Nästa generation kommer att bryta ytterligare ny mark. Även serieskaparna är på frammarsch. Förhoppningsvis har vi knappt sett början. Men det behövs fler förlag än enbart Hjulet och Trasten som nu bär så gott som hela ansvaret för att den afrikanska barnlitteraturen ska finnas tillgänglig på svenska.

Ashraf från Afrika
Text: Ingrid Mennen, Niki Daly
Bild: Nicolaas Maritz
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Förlag: Trasten, 2009

Trumgubbens hemlighet
Text och bild: Meshack Asare
Översättning: Vagn Plenge, Monica Stein
Förlag: Hjulet, 2010

Gatans prins
Text och bild: Dominique Mwankumi
Översättning: Suzanna Petersson Kero
Förlag: Trasten, 2011

Förtrollad frukt
Text och bild: John Kilaka
Översättning: Britt Isaksson
Förlag: Hjulet, 2010

Sivus sex önskningar
Text och bild: Jude Daly
Översättning: Britt Isaksson
Förlag: Hjulet, 2010

Ynari – flickan med de fem flätorna
Text: Ondjaki
Bild: Danuta Wojciechowska
Översättning: Yvonne Blank
Förlag: Trasten, 2010

(Skrivet av: Mats Kempe. Artikeln är hämtad ur tidskriften Karavan 2001:3, som bland annat även innehåller en artikel om vilken sorts litteratur som översätts till svenska samt ett reportage om barnboksförlaget Trasten)

Den glädjelösa ön

2011-10-15T02:31:00.000-07:00

På Bok & Bibliotek kan man göra riktigt bra fynd när det gäller barn- och ungdomslitteratur från olika delar av världen. En av de montrar man bara måste besöka om man är intresserad av asiatisk populärkultur är den som tillhör det lilla förlaget Ordbilder. De ger framförallt ut japansk och koreansk manga, men med utvikningar åt andra håll och länder.

Ett av årets fynd var ett seriealbum av den spanske tecknaren Enrique Fernández, Den glädjelösa ön. Handlingen utspelar sig på ön Yulkukany som befolkas av valfångare. Männen tillbringar större delen av sin tid ute på havet och kvar på ön går kvinnor och barn som inte vet när och om de ska få se sina kära igen.

Hit kommer geologen Milander Dean för att undersöka mineraler. Men Dean är också på flykt från sina egna sorgliga minnen och den karga naturen på ön gör inte precis något för att muntra upp honom. Till råga på allt tvingas han bo på ett pensionat där han ständigt har en odrägligt pigg och fantasifull unge i hälarna. Elianor heter hon och Dean gör sitt bästa för att bli av med henne.

Så småningom visar det sig att Elianors vilda fantasier inte är helt tagna ur luften och att ön faktiskt är hem för en mängd ovanliga varelser som både är fascinerande och farliga. Och när Dean till sist lämnar Yulkukany har han fått en helt ny syn på livet.

Den glädjelösa ön är inte något tjockt album och som läsare önskar jag att historien hade varit längre, för den är både spännande och vacker och jag skulle vilja veta mer om de övernaturliga varelserna och den mytologi som de utgör en del av. Men att man vill ha mer av en berättelse är ju ett tecken på att den är bra, och kanske kan man hoppas på en fortsättning? Roligt är det i alla fall att Ordbilder introducerar denne tecknare för oss i Sverige och att valfångarna och den bistra miljö de lever i också får ta plats i vårt serieuniversum.

Vill man se mer av Enrique Fernández bilder så kan man besöka hans blogg. Den glädjelösa ön har översatts från franska av Lena Noréus.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Honungsblomma

2011-10-04T12:39:00.000-07:00

Melinda är sju år när vi träffar henne som dagbarn och inackordering hos mor Johanna.

Äntligen har hon fått lekkamrater. Alla är inte lika snälla som Lill-Anders, som hon tänker gifta sig med, men oftast går det bra att leka tillsammans i alla fall. Så ringer pappa en dag och säger att de ska flytta igen, nu ska de flytta till ett eget hem och dessutom har han en stor överraskning. Melinda börjar oroa sig. Sedan farmor dog har pappa och hon flyttat från hyresrum till hyresrum. Hon har bott hos äldre, stränga människor, tanter som inte tycker om vare sig barn eller hundar.

När hon var liten, hos farmor, var världen trygg. Hon saknar farmors berättelser, framför allt berättelserna om mamma som blivit utvald och nu är drottning hos Dioneiorna och måste lämna sin lilla flicka. Sedan farmor dött fortsätter Melinda att drömma om sin mamma. Ofta rör det sig om mardrömmar. Nu hos mor Johanna drömmer hon mindre och för Lill-Anders spinner hon vidare på farmors berättelser om mamma, fantastiska berättelser som bara Lill-Anders får höra.

Författaren håller konsekvent Melindas perspektiv i boken. Den vuxne läsaren vet mer än hon och kan le litet åt hennes funderingar och tolkningar. Den vuxne kan också lättare förstå drömsekvenserna mellan de återberättande kapitlen.

Alice Vieira, född 1943, är journalist i botten och Lissanbonbo. Hon fokuserar på relationer människor emellan. Ett ofta förekommande tema är barns utsatthet. Barn som inte ses av de vuxna. Men hennes barngestalter blir aldrig helt övergivna. Där finns alltid en farmor, en trotjänarinna eller någon annan förstående vuxen som ser barnet. Och barnen överlever tack vare fantasin, berättelserna och sagorna de suger i sig. Honungsblomma, från 1986, lär vara den av hennes böcker som är mest självbiografisk. Hon debuterade som barnboksförfattare 1979 med en lågmäld, fin bok om syskonskap, Rosa, min syster Rosa. Honungsblomma är den första som översatts till svenska.

Vieira, som är Portugals mest välkända barnboksförfattare, skriver också om ett Portugal av idag, ett mycket mer jämställt samhälle, där flickor och kvinnor får ta plats. Böcker som Heja Ursula eller Dagbok från augusti har en helt annan stämning. De skildrar starka, självständiga tjejer som vågar ta för sig och som på ett humoristiskt sätt avslöjar gamla hierarkiska strukturer.

(Skrivet av: Helena Vermcrantz)

Honungsblomma har översatts av Helena och Per Eric Vermcrantz och gavs ut av Luisma förlag 2008.

Gatans prins i Kinshasa

2011-09-29T12:29:00.000-07:00

Två pojkar, Shégué och Lokombe, lever på en soptipp i Kinshasa. De samlar metalltråd och metallremsor som de tillverkar leksaker av och säljer på marknaden. Men dag blir Shégué utsatt för ett traumatiskt rånförsök. I ett försök att hantera känslorna efter händelsen tillverkar Shégué istället ett musikinstrument. Kanske bli den nyfunna kreativiteten också början till ett förändrat liv för Shégué.

Boken heter Gatans prins (Prince de la Rue) och originalutgåvan har hunnit få tio år på nacken. Ändå är det med nyhetens hela välbehag som jag lutar mig över de impressionistiska och filmiskt djupdimensionella bilderna. Mwankumi arbetar inåt i bilden längs en djupgående axel från förgrund till bakgrund. Med de två signalfärgerna rött och blått i kläderna placerar han ut pojkarna i olika konstellationer och komponerar fram bilder som blir högst rumsliga, näst intill tredimensionella. Som läsare är det både spännande och fascinerande att få vistas i de där bilderna.

Efter att ha läst ytterligare några av Dominique Mwankumis böcker så verkar han ofta skapa sina berättelser just utifrån två berättarnivåer. En vardagsnära nivå när dagar och liv lunkar på i sina invanda hjulspår och samtidigt en mer dramatisk nivå där livet när som helst kan slira till och döden väntar runt nästa krök.

Mwankumis val av färger har också betydelse för upplevelsen av böckerna. Hans ljusbeige litet disiga bilder i Gatans prins skapar en fuktig, lätt kvalmig atmosfär, medan böcker som La peur de l'eau och Les petits acrobats du fleuve har gulaktiga och turkosa grundtoner som lyfter fram en helt annan stämning.

Dominique Mwankumi, som är född 1965, är en av grundarna av det viktiga afrikanska barnboks- och illustratörsnätverket Illus Africa. Han lever idag i London. Utifrån böckerna som jag hittills läst framstår det klart att Dominique Mwankumi är en realistisk berättare av rang. Det gör att jag inte kan låta bli att undra vad han också skulle kunna åstadkomma om han så småningom tog steget ut och lämnade realismen.

Gatans prins har kommit ut på bokförlaget Trasten 2011 och är översatt av Suzanna Petersson Kero.

(Skrivet av: Mats Kempe)

Jordbarn, himmelsbarn

2011-09-22T11:00:00.000-07:00

Vissa böcker kommer man liksom inte förbi. I sommar har vi nog läst den trettio gånger. Minst ... Choi Sukhees koreanska ABC-bok för traditionella kinesiska tecken. Jordbarn, himmelsbarn heter den. Vi följer pippilott-flickans färd över sidorna mellan sina favoritord, från sol till mamma. Kanske ordbok vore en bättre beskrivning.

Vi har målat tecknen för måne, himmel, träd, blomma, moln och jord, både med vattenfärger och vaxkritor. Mina barn ligger just i startgroparna för skriftspråket och det slår mig på ett högst konkret sätt att när skrivtecknen inte är bundna till ljud utan till hela begrepp så spelar inte det talade språket någon roll. Tecknen fungerar lika bra på alla språk. För barnen är det inte knepigare med det kinesiska tecknet för berg än vad bokstaven G är med sin både runda och kantiga form. Tvärtom kan det vara lättare att skriva tecknet för stjärna än att försöka stava till stjärna på svenska med vårt latinska alfabet. För mig är det annorlunda, jag har blivit vuxen och börjat stelna i mitt invanda sätt att se på skrift. De kinesiska tecknen blir spännande ... men svårfångade, undflyende. För mina barn är det inte så. Och för ett svindlande ögonblick inser jag att just i denna stund skulle de kunna lära sig vilket språk som helst – och både skriva och tala det väl. Själv har jag en oändligt mycket längre väg att gå. Jag har så mycket som jag måste lära om.

För några år sen besökte Choi Sukhee (född 1964) den internationella barnboksveckan i Stockholm och fick ett mindre genombrott här i Sverige 2008 med Världen i kartan, med text av Kim Hyangkeum. Jag lånar hem allt jag kan få tag i av Choi Sukhee ur det svenska bibliotekssystemet. Jag försöker gång på gång ringa in vad som gör henne så fascinerande och bra.

En nypa japansk tecknad film från Studio Ghibli, en droppe kurbitsmåleri, en släng av rysk folksaga och en gnutta Kristina Digman. Kanske kunde jag beskriva hennes böcker så. Ibland drar hon iväg åt det sockersöta. Ändå läser vi henne om och om. Jag hoppas att vi även får se hennes originella böcker om siffror och former på svenska inom kort.

Jordbarn, himmelsbarn är översatt av Ahryun Gustafsson och utgiven på bokförlaget Trasten, 2011.

(Skrivet av: Mats Kempe. Denna text har tidigare publicerats i Dagens Nyheter)

En intervju med årets Peter Pan-pristagare: Shaun Tan

2011-09-19T10:32:00.000-07:00

Årets vinnare av Peter Pan-priset (och en massa andra barn- och ungdomslitteraturpriser) är Shaun Tan. I våras gjorde författaren Mats Kempe en intervju med honom för IBBY-bladets räkning, och den har vi nu förmånen att få publicera här. Prisutdelningen äger rum på torsdag den 22 september, kl. 16:30 på Bok & Bibliotek i Göteborg.

Ankomsten skildrar händelser som är bekanta för de flesta av oss genom våra släkthistorier, och från filmer och romaner, ändå när man läser Ankomsten så är det som att läsa den här berättelsen för allra första gången – man känner främlingsskapet hos huvudpersonen nästan fysiskt i kroppen. Kan du berätta om skaparprocessen bakom Ankomsten och den kongeniala idén att låta den vara ordlös?

Det var en bra iakttagelse, en känsla av att man upptäcker någonting för första gången, även om man redan känner till den grundläggande berättelsen. Jag tror att det är en av illustrationens stora styrkor, och jag har ofta tyckt om att ta upp historiska ämnen och berättelser som nästan är uttjatade för att se om jag kan framställa dem på ett nytt sätt. Min pappa är immigrant, exempelvis, men jag hade inte så mycket hans resa i tankarna – kanske för att jag redan visste så mycket om den, och tog den för given, det faktum att den hade skett i alla fall. Ankomsten tog avstamp ur en del tankar kring den här familjehistorien fast utifrån ett mer känslomässigt perspektiv – men även ur min frus erfarenheter, hon kommer från Finland (hon är förebild till frun som dyker upp i boken). Det här ledde till ett omfattande researcharbete på immigrationsmuseer och bibliotek, och jag började att samla anekdoter och berättelser från olika länder och historiska epoker. Visuellt var jag mycket tilltalad av fotografier från tidigt 1900-tal och en del arkivbilder tagna på Ellis Island. [Ön vid New Yorks hamn där immigranter togs emot och registrerades innan de tilläts resa in i USA] Anonymiteten hos människor och platser fängslade mig, och fotografiernas tystnad kändes påtagligt kraftfull över avståndet i tid.

Jag letar även alltid efter nya former för illustrerat berättande, eller sätt att blåsa nytt liv i beprövade former. Medan jag bläddrade i gamla fotoalbum från olika dödsbon slog det mig att albumen faktiskt var riktiga bilderböcker. Alltså, bilder placerade i en hyfsat kronologisk ordning där, till stor del, läsaren själv måste föreställa sig en sammanhängande historia. Dessutom är ett fotoalbum en sorts bilderbok som ”läses” av alla personer, i alla åldrar och med alla skilda bakgrunder. Så min idé var att Ankomsten skulle vara just så – ett slags anonymt fotoalbum, men med en något tydligare intrig berättad i bilderna. Ordlösheten kom helt naturligt. Jag insåg snart hur passande den var här, eftersom ett av huvudproblemen som många immigranter ställs inför är språksvårigheten – i ordets allra bredaste betydelse.

Kan du nämna några konstnärer, författare och böcker som varit viktiga för din egen konstnärliga utveckling?

Jag upplever att jag är ganska påverkad av de bilderboksillustratörer vars verk vänder sig både till barn och vuxna och som har ett stråk av mörker eller mysterium i sig. Maurice Sendaks Till vildingarnas land förstås, men också The Three Golden Keys av Peter Sis, Snögubben och When the Wind Blows av Raymond Briggs, och Chris van Allsburgs The Mysteries of Harris Burdick. Alla de här böckerna leker även med formen och är mycket öppna för tolkningar. Men jag är minst lika inspirerad av konstnärer, speciellt australiensiska landskapsmålare som skildrar både naturens landskap och stadslandskapet, men också insprerad av nästan varenda målning, skulptur och installation. Jag läste konsthistoria och konstteori på universitetet, istället för illustration, så det har nog påverkat min inställning och mitt tänkande. Sen finns det serieskapare, skämttecknare och filmmakare som jag både uppskattar och närgranskar. Jag gör ingen stor skillnad mellan ”högkultur” och ”populärkultur”, jag ser samma nivåer av briljans och svårigheter inom alla områden.

Och vad gäller författare, som tonåring var jag mycket påverkad av Ray Bradburys noveller – de verkade så främmande och samtidigt så bekanta på något sätt. Science Fiction har haft en avgörande del i min utveckling som författare och illustratör, eftersom det var den första genren som jag började arbeta med när jag var några och tjugo, att illustrera noveller och bokomslag.

I en bok som Tales of Outer Suburbia arbetar du med berättelser som är lika mycket baserade på skriven text som på illustrationer. Hur ser du på relationen mellan ord och bild när du skapar dina berättelser?

Ja, jag har tillbringat mycket tid åt att tänka kring den här frågan och det känns fortfarande som att jag försöker komma fram till lösningen. Som allmän regel känner jag att ord och bilder i en berättelse bör uppta varsitt separat universum. Med andra ord, en målning bör inte riktigt ”illustrera” vad berättelsen säger, utan snarare presentera ett alternativt perspektiv eller en annan infallsvinkel, så att båda uttrycksformerna expanderar betydelsen hos varandra – eller gör berättelsen något mer hemlighetsfull och öppet för tolkningar, som en gåta man måste fundera kring: vad betyder den egentligen? Bilderna bör aldrig förklara texten, eller tvärtom. Men sen är det nog så att en del berättelser helt enkelt fungerar bättre som skriven text, med färre illustrationer. Andra berättelser – som Ankomsten – förminskas faktiskt om man försöker lägga till ord. Det handlar egentligen om att experimentera och jag antar att de möjliga sammansättningarna mellan ord och bilder är oändliga.

Böcker som The Lost Thing och The Red Tree har ett format som påminner om bilderböcker för små barn, men böckerna rymmer kvaliteten att beröra läsare i alla åldrar. För en bibliotekarie kan det vara ganska svårt att sätta dina böcker på rätt hylla så att de kan hittas av alla dina läsare. Hur tänker du kring genrer och format i en ganska fyrkantig bokindustri?

Ja, det är lite av ett problem. Det slumpar sig bara så att en del raffinerade och kanske skrämmande projekt – som böckerna du nämner – passar perfekt för den 32-sidiga bilderboksformen. Det är bara olyckligt att den här formen bär med sig så många kulturellt betingade konventioner, en förväntan både på målgruppens ålder och bokens innehåll (som konstnär har jag aldrig de problemen, bara som illustratör). Jag har märkt att det här har ändrats under de senaste tio åren, och jag hoppas att några av mina verk har haft del i den utvecklingen – just nu verkar det ske en upplösning av gränser mellan genrer. Det skapas alltmer illustrerade verk för vuxna, däribland mycket experimentella grafiska romaner. Jag hoppas att det fortsätter för bilderböcker är så perfekta för att föra fram kortfattade, men komplexa filosofiska utsagor, eller mångbottnade konstnärliga iakttagelser – bilderböckernas korta och koncisa format är helt unikt. De är också oöverträffade som universella berättelser och kan tilltala många olika sorters människor samtidigt, oavsett ålder, kulturell bakgrund, bildningsnivå och livserfarenhet.

Du har också gjort illustrationer till andra författares böcker. Skiljer det sig mycket från att skapa dina egna berättelser?

Ja, det är helt annorlunda – båda har förstås sin utmaning och belöning, på varsitt sätt. Det bästa med att få en text från en annan författare är att jag på en gång blir tvungen att börja tänka annorlunda, det finns en stilistisk utmaning där, en ny energi, och det är något som förbättrar mitt arbete. Att skapa mina egna berättelser är svårare på så sätt att jag har en tendens att berätta samma typ av historia om och om igen. Ett sätt att lösa problemet är att satsa mycket på researcharbete, att ta in idéer utifrån, att studera immigranthistoria inför Ankomsten är ett bra exempel. På det sättet kan jag ständigt utsätta mig själv för nya och överraskande idéer.

Och framtiden? Har du några nya projekt för oss läsare att se fram emot?

Det senaste avslutade projektet är en animerad kortfilm, "The Lost Thing”, som kanske i slutändan kommer att nå den svenska publiken, en bearbetning av bilderboken som jag skrev och illustrerade för tio år sen, och som varit mycket framgångsrik. Man har också pratat under flera år om att bearbeta Ankomsten till långfilm och det känns om ett mycket lovande projekt. Men mitt hjärta tillhör framför allt de illustrerade böckerna och jag arbetar med några nya idéer, ännu på tidiga stadier, där jag prövar intressanta kombinationer mellan ord och bilder, och en aningen annorlunda målarstil. På senaste tiden har jag blivit alltmer intresserad av teman kring mellanmänskliga relationer, tidigare låg mitt fokus på relationen mellan individen och miljön, och på ensamresandes utfärder.

Det är verkligen en fördel att vara både författare och illustratör, eftersom jag när som helst kan ändra båda sidor av ekvationen, utan att känna mig oartig eller oansvarig mot någon annan författare. Jag kan också tillåta mig att göra misstag, till och med överge eller helt skriva om en berättelse som jag inte tycker fungerar. Det är svårt att göra det när en annan författare/konstnär har anförtrott sitt verk åt dig.

(Skrivet av: Mats Kempe)

Coconut

2011-09-10T01:16:00.001-07:00

Ofilwe håller på att tappa fotfästet. Hon går i en fin skola, bor i ett fint bostadsområde och har fina kläder. Hon är intelligent och kommer från en välbeställd familj, så hon borde ha framtiden för sig. Men under sina år på gymnasiet har hon kommit att inse att inget av det där egentligen betyder något. För Ofilwe är svart, och att vara svart i Sydafrika betyder att man inte kämpar på samma villkor som de vita.

Det här är något som Ofilwe aldrig tänkte på när hon var yngre. Det var inte förrän hon redan hade hunnit långt upp i tonåren som hennes äldre bror fick henne att börja ifrågasätta sin egen världsbild. Idolbilderna på väggarna till exempel, varför föreställer de bara vita människor? Och varför kan Ofilwe inget om sitt eget folks historia? Varför tror hon på en religion som importerats till Sydafrika av de vita?

Ofilwe kämpar emot, men när hon väl har börjat tänka väller minnena fram, minnen av händelser som skaver, av att inte riktigt passa in. Och nu, så här under sista året i gymnasiet, är Ofilwes problem detta: Hon vet inte längre vem hon är. De vita tycker om henne för att hon är söt, trevlig och intelligent, men betraktar henne inte som en av dem. Sina svarta rötter har hon nästan kapat - hon kan inte sina föräldrars modersmål och vet inget om den kultur de kommer ifrån. Hon har blivit en kokosnöt - brun utanpå men svart inuti - och nu vet hon inte var hon hör hemma.

Fikiles problem är det motsatta. Hon är smart, men hon är också fattig. Uppväxt i slummen tillsammans med en morbror som regelbundet förgriper sig på henne skulle man tro att hon inte har mycket hopp. Men Fikile är inte den som ger upp. Hon ska bli framgångsrik, tjäna pengar, bli en stjärna. Och för att uppnå det målet måste hon först bli vit. Ja, det är klart att hon vet att det inte går att byta hudfärg, men hon kan ändra sitt sätt att tala, byta namn, fantisera ihop en annan identitet och ta ett jobb där hon både kan tjäna pengar och hoppas på att en dag bli upptäckt. Hon är beredd att göra nästan vad som helst för ett liv utanför kåkstaden.

Ofilwe och Fikile känner inte varandra, men deras vägar korsas varje söndag när Ofilwes familj äter "traditionell engelsk frukost" på café Silver Spoon. Det förakt de känner för varandra är gränslöst och ändå har de mer gemensamt än de tror.

Coconut är en berättelse om att vara ung och växa upp i ett Sydafrika där samhället är på väg att förändras men där många gamla fördomar och strukturer fortfarande finns kvar. Det är också en roman om språkets betydelse för identiteten. Fikile lägger till exempel om hela sitt sätt att tala för att passa in i den vita världen.

Det är det man tar för givet som visar sig vara det viktigaste i livet. Livet är skumt på det sättet. Till exempel ... Vad ska vi ta för något? Till exempel ens uttal. Det är inget som folk brukar tänka på eller vilja förändra. Men för mig har hela livet kommit att kretsa kring hur jag talar, kring vilka ljud orden gör när de tränger in i lyssnarens öron. Folk inser inte hur mycket deras uttal säger om vilka de är, var de föddes och - viktigast av allt - vilka de umgås med. Allvarligt, när man har de där korta meningsutbytena på bensinstationen eller i brödkön så är det uttalet som hjälper folk att placera en och bestämma sig för hur de ska behandla en. Tro mig, uttalet spelar roll. Låt inte någon dåre övertyga dig om motsatsen.

Ofilwe, å sin sida, inser att hon inte förstår vad hennes föräldrar säger eftersom de aldrig har lärt henne att tala sepedi. När hennes svarta vänner berättar om sina familjer, om sina klannamn och minnen, är hon utanför.

Var hamnar ett oanvänt språk? Packas det ner i ett smuligt gammalt flingpaket tillsammans med en vilsekommen tomat, koden till ens gamla skåp i skolan, ens första telefonnummer och undulatens grav, för att sedan stuvas undan i hjärnans dammiga garage? Eller förstoras det eller utraderas det eller slits det sönder i miljarders miljoners fragment eller förfaller det eller upplöses det till en äcklig stank som avsöndras från ens kropp? Kan det bara spolas bort? Kan mitt eget språk undfly mig helt och hållet? Det är omöjligt. Mama och Pappa talar det hela tiden, fast inte med mig eller med varandra. Men nog måste väl mina trumhinnors filter släppa igenom det?

Det kan se ut som om Ofilwe och Fikile är på väg åt rakt motsatt håll men i själva verket kretsar deras liv kring samma frågor: hudfärgen, språket och identiteten. Som läsare grips man av deras kamp och hoppas innerligt att allt ska ordna sig till det bästa. Och man drabbas även av de andra personernas öden: Ofilwes storebror Tshepo, hennes vackra men oerhört svarta mamma och Fikiles tragiske och självömkande morbror

Kopano Matlwa, som har skrivit Coconut, är född och uppvuxen i Pretoria och Johannesburg i Sydafrika. Coconut är hennes debutroman, som hon skrev samtidigt som hon studerade medicin vid University of Cape Town. Den belönades med European Union Literary Award 2007. I Sverige gavs den ut 2010, av bokförlaget Tranan.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Internationella bibliotekets barnboksvecka 2011

2011-08-03T01:39:00.000-07:00

För åttonde året i rad arrangerar Internationella biblioteket en barnboksvecka med inbjudna författare och illustratörer från olika delar av världen. I år kommer tre gäster på besök för att träffa läsare och kollegor här i Sverige: Fatima Sharafeddine (Fatimah Sharaf al-Din) från Libanon, Ivar da Coll från Colombia och Ljubivoje Rsumovic från Serbien.

Mer information om författarna hittar du på Internationella bibliotekets webbplats, där bibliotek runt om i Sverige som är intresserade av ett författarbesök kan anmäla sig. Ta chansen att ordna en träff för barn som talar arabiska, spanska eller serbiska i din kommun!

I år äger barnboksveckan rum den 14-18 november och mer information om offentliga seminarier kommer senare.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen. llustration av Ivar da Coll)

Lire le livre - om barn- och ungdomslitteratur på arabiska

2011-07-27T05:40:00.000-07:00

Lire le livre (Läs boken) är en webbplats/blogg byggd kring det pågående arbetet med en avhandling om litteratur för barn och ungdomar på arabiska sedan 1967. Doktoranden heter Mathilde Chèvre och studerar vid Universitetet i Provence, Aix-en-Provence. Avhandlingen handlar både om samspelet mellan litteraturen och det samhälle i vilket den skapas och om barnboksillustrationen och skapandet av ett specifikt "arabiskt" bildspråk för barn.

Inläggen på bloggen är skrivna på franska och arabiska och utgår oftast från enskilda böcker som Mathilde Chèvre studerar. Lire le livre har inte funnits så länge, men den kan bli mycket spännande att följa för den som intresserar sig för barn- och ungdomslitteratur från arabvärlden. Här finns också möjlighet att kommentera inläggen och på så sätt ge sitt eget bidrag till avhandlingsarbetet. Så här skriver Mathilde Chèvre själv om webbplatsen:

«Lire le livre » est un carnet de thèse sur la littérature jeunesse dans les pays arabes. Une invitation à entrer dans une « boutique à koutoub » où l’on parle français et arabe, où l’on discute de politique et de lutte pour la cause palestinienne, où l'on converse du temps de l’enfance, de langage de l’image, d’une histoire éditoriale dont seuls les pionniers gardent la mémoire.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

I fablernas värld - Aisopos i Sydafrika

2011-05-30T12:21:00.000-07:00

Enligt traditionen var Aisopos en slav från Grekland, vars fabler har överlevt i flera årtusenden. Den sydafrikanska författaren Beverly Naidoo funderade över varför det fanns så många afrikanska djur i hans fabler och att hans berättelser mer liknade traditionella afrikanska historier, ofta utan lyckligt slut. Hon bestämde sig för att Aisopos var en nordafrikan, som tagits till fånga och skickats som slav till Grekland.

Nästa steg var att bearbeta fablerna, göra dem ännu mer sydafrikanska. Rävarna blev listiga schakaler, vildsvinen gjordes till vresiga vårtsvin, det finns lejon, springbock, kudu, gamar och apor.

Men de 16 berättelserna är i grunden desamma. De handlar om list och dumhet, om högmod och fall, om fiendskap och samarbete och om alla djurs plats i tillvaron. Och alla har en sensmoral på slutet: Tänk först och handla sen, Det är tryggare att vara vänner än fiender, eller En liten vän kan också vara en mycket viktig vän.

Beverly Naidoos texter är uttrycksfulla, lakoniska, humoristiska. Men det som gör boken till ett så fullödigt konstverk är samspelet med Piet Groblers bilder. Stora helsidesillustrationer till nästan alla fablerna, mängder av detaljer, mönster runt alla textsidorna och fåglar förstås - Groblers signum - överallt. Färgstarkt, spännande, bläddervänligt.

Texten är hämtad ur IBBY-bladet 2001:2, där man också hittar artiklar om årets Peter Pan-pristagare, bokmässan i Bologna och mycket mer.

(Skrivet av: Sven Hallonsten)

Barn och böcker på Skansen 2011

2011-05-27T11:06:00.000-07:00

För fjärde året i rad gick Barn och böcker på Skansen av stapeln 24-26 maj. Tre dagar fyllda med aktiviteter i litteraturens och berättandets tecken: berättarprogram i Skansens olika miljöer och avslutningsceremoni på Sollidenscenen för tävlingen En bok i världsklass.

I år har tävlingen, med syfte att stimulera till läsning av böcker från andra delar av världen än den västerländska, haft temat Stad och land. Ca 150 klasser från skolor runt om i Stockholm har deltagit. Barnen, mellan 6 och 12 år gamla, har läst och tecknat, målat, klippt och klistrat, och skrivit fina texter till sina bilder. Alla bidragen har under våren varit utställda på de lokala stadsdelsbiblioteken, men de slutliga vinnarna ställdes nu ut i Bragehallen på Skansen. Här fanns också en utställning om Shaun Tan, året ALMA-pristagare, och hans böcker, och det var ur hans hand klasserna mottog sina priser på Sollidenscenen.

Shaun Tan besökte också Bragehallen och beundrade alla bidragen i tävlingen. Här kunde barnen tillverka egna knappar med motiv från världens bilderböcker, skriva egna haikus tillsammans med författaren Lars Granström, eller förtrolla frukt med färg och glitter i en sagoverkstad kring John Kilakas bok Förtrollad frukt.

Ute i både sol och regn kunde man gå en bokpromenad eller byta böcker i en s k readcycling-station, d v s man lämnar en bok och tar med sig en annan hem. Populärt, men mest poppis var nog ändå knappmaskinen. Bli inte förvånad om du ser 6-10-åringar med färgglada knappar ute på stan i Stockholm – försök istället gissa boken!

I år hade vinnarklasserna läst följande böcker:

Ashraf från Afrika, av Ingrid Mennen och Niki Daly, Sydafrika
Min modiga mormor och noshörningen Nofu, av Inger Jalakas, Sverige/Zimbabwe
Geten och vargen, saga från Afganistan bearbetad av Marianne Aspelin, Afganistan
Papa Diops taxi, av Christian Epanya, Senegal/Kamerun
När kommer bussen, av Ryôji Arai, Japan
Makwelane och krokodilen, av Piet Grobler Maria Hendriks, Sydafrika
Trumgubbens hemlighet, av Meshack Asare, Ghana
Sivus sex önskningar, Ruby sjunger blues, Kwela Jamela får en sång, av Niki Daly, Sydafrika samt Akimboböckerna av Alexander McCall Smith och Peter Bailey, Storbritannien/Zimbabwe
Sorgens ögon, av Ana Maria Machado, Brasilien
Den berömde bagaren, av Eva Dadrian, Egypten (ur Floden som steg till himlen) Ademola Akintola, Nigeria

(Skrivet av: Marie Johansen, utvecklingsledare på Stockholms stadsbibliotek)

Botkyrka internationella bokmässa

2011-05-03T05:03:00.000-07:00

Till helgen kommer Den hemliga trädgården att delta i Botkyrka internationella bokmässa - dels på fredagen den 6:e maj, då det är studiedag för bibliotekarier och pedagoger, och dels på lördagen den 7:e maj då det är stor familjedag som är öppen för allmänheten.

Den hemliga trädgården kommer framförallt att delta genom ett bokbord, och många andra organisationer och förlag kommer att vara representerade. Så här skriver bokmässan själv om lördagen:

Välkommen till en stor familjedag i Hallunda! Det blir en dag med massor av skoj! Kom och titta närmare på polisen, ambulansen och brandbilen som står parkerade på vår parkering! Kom och lyssna på sagor och var med i olika tävlingar! Mat serveras från världens alla hörn.

Det blir även pysseltorg med Kitty och Helena. Du kan göra din egen Hodjagubbe och skriva din Hodjahistoria. Vi lottar ut Hodjaböcker! Hela dagen är det Öppen scen med bland annat Douglas Foley som presenterar sin nya Habib-bok.

Tid och plats: Lördag 7 maj kl. 10-18 i Hallunda Folkets hus och Hallunda bibliotek.

Evenemanget är gratis och öppet för alla.

Med reservation för eventuella ändringar.

Program
10.00 Dörrarna öppnas
11.00 Teater Pero presenterar Astons stenar. En teaterföreställning från 3 år.
12.00 Minya läser sagor på tigrinska.
12.00 RESAN TILL HODJAS BY med Fikret Cesmeli på turkiska
13.00 Mattias Gökinan, kultur- och fritidsnämndens ordförande, inviger nya Hallunda bibliotek. Invigningstalet avslutas med "Varm och innerlig flamenco". Ellen Pontara sjunger, Pia Pohjallio dansar och Soma Catomeris spelar gitarr.
13.30 Polisman läser "Här kommer polisbilen"
14.00 Brandman läser "Här kommer brandbilen"
14.30 Ambulansman läser "Här kommer ambulansen
15.00 RESAN TILL HODJAS BY med Fikret Cesmeli på svenska

För mer information om resten av bokmässan, arrangörer och inbjudna författare, se bokmässans egen webbsida.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

The Golden Baobab Prize

2011-04-09T04:06:00.000-07:00

Om man är intresserad av att hitta nya intressanta barn- och ungdomsförfattare från Afrika kan det vara en god idé att hålla ögonen på The Golden Baobab Prize.

The Golden Baobab Prize är ett litteraturpris som delades ut första gången 2009 och som riktar sig till författare från alla afrikanska länder som skriver för barn och unga. Det finns två ålderskategorier: berättelser som riktar sig till barn mellan 8 och 11 år, och berättelser som riktar sig till ungdomar mellan 12 och 15. Dessutom delar man varje år ut ett pris till bästa författare under 18 år. Eftersom författare från hela kontinenten kan delta har man valt att endast ta emot bidrag som har skrivits på engelska och som aldrig har publicerats förut.

Tyvärr finns det idag inga smakprov på de vinnande texterna på prisets webbplats, men det kanske kommer så småningom. Det går att föja The Golden Baobab Prize på Facebook och Twitter också, och där kan man få en hel del tips om afrikansk barn- och ungdomslitteratur.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

ALMA till Shaun Tan

2011-03-29T05:01:00.000-07:00

Det bara regnar priser över Shaun Tan i år. Först Peter Pan-priset, nyss var det en Oscar, nu världens största barnbokspris, ALMA. Så här skriver ALMA juryn i sin prismotivering:

Shaun Tan är en virtuos visuell berättare, en vägvisare till bilderbokens nya möjligheter. Hans bildvärldar utgör ett eget kosmos där inget är självklart och allt är möjligt. Minnet av barndomen och uppväxttiden är fasta referenspunkter men bildberättandet är universellt och berör alla oavsett ålder. Bakom ett överdåd av minutiöst detaljerade bilder, av civilisationskritik och historia i symbolisk gestaltning finns en påtaglig värme. Människan är alltid närvarande och Shaun Tan gestaltar såväl vårt sökande som vårt utanförskap. Han förenar briljant magiskt berättande med djup humanism.

Vi skriver inte mer än så, utan hänvisar till ALMA:s webbplats för mer information och till våra tidigare inlägg. Klicka på "etiketten" här nedanför så hittar du dem!

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Aya från Yopougon

2011-03-20T02:55:00.000-07:00

Aya är 19 år och bor i stadsdelen Yopougon i Abidjan, en stad i Elfenbenskusten. Hon är också huvudperson i seriealbumet Aya från Yopougon, med text av Marguerite Abouet och illustrationer av Clément Oubrerie.

Yopougon är en stadsdel för folk i medelklassen, som inte har det dåligt men ändå inte är rika. Ayas vänninor Bintou och Adjoua smiter ut på kvällarna för att dansa och träffa killar, men Aya sitter hellre hemma och pluggar eftersom hon vill bli läkare, en tanke som hennes far inte är så förtjust i - han skulle hellre se att hon gifte sig med sonen till hans chef. Chefens son, Moussa, är egentligen ihop med Bintou men har också haft en tillfällig flört med Adjoua, så när Adjoua en dag upptäcker att hon är gravid är det upplagt för stort drama. Vem som egentligen är far till barnet är dock kanske inte alldeles glasklart ...

Aya från Yopougon är en rolig och fartfylld historia i sex delar, och bara den första finns än så länge på svenska. Mycket hinner hända på bokens 96 sidor och när den är slut undrar man onekligen hur det ska gå för alla de inblandade. Ska Adjouas och Moussas äktenskap hålla? Kommer Aya att klara sig undan de tre F:en - frisera, fålla och fånga en fästman? Ska Felí och Hervé finna varandra? Ska flickorna få någon ordning på sina oansvariga men stränga pappor?

Dessutom får man en "ivoriansk bonus" med flera goda recept på köpet!

Aya från Yopougon har översatts till svenska av Gunnel von Friesen och gavs ut på Papamoscas bokförlag 2010.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Frön till nya bokskatter

2011-03-10T12:36:00.000-08:00

Läs gärna den här intervjun med Sven Hallonsten, en av de drivande personerna bakom nätverket Den hemliga trädgården, som ger sin syn på varför ett nätverk av det här slaget behövs. Ur Fria Tidningen.

Oscar till Shaun Tan

2011-02-28T09:45:00.000-08:00

Det är mycket Shaun Tan på bloggen just nu, men inte utan anledning: inatt vann han en Oscar för bästa animerade film med The Lost Thing, baserad på en bok med samma namn som han skrev för många år sedan. Vi gratulerar! Och besök för allt i världen även filmens egen webbplats där ni hittar extramaterial och fler bilder.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Ankomsten

2011-02-25T12:52:00.000-08:00

ANKOMSTEN – så är den äntligen här! Tack vare förlaget Kabusa får till slut Shaun Tan anlända till sin svenska publik. Och visst känner vi igen berättelsen, alltifrån Mobergs och Troells Utvandrarsvit till de italiensk-amerikanska maffiaeposen. Och visst är mycket bekant – de ångdrivna tågen, den stora oceanångaren, fotona av familjen och breven hem. Men Shaun Tan skjuter också in en surrealistisk nivå som paradoxalt nog får berättelsen att framstå som än mer realistisk. I det nya landet är mycket annorlunda – den mekaniska tekniken, arkitekturen, till och med djuren, bokstäverna och – förstås – språket. Det sista framkallar en tystnad kring huvudpersonen som nästan är fysiskt påtaglig. Det är en av de ”tystaste” böcker jag har läst. Formen är kongenial med innehållet, boken rymmer inte ett enda ord förutom titeln. I detta språklösa tillstånd som huvudpersonen befinner sig i, överskrider tystnaden först orden och kommer sedan att röra vid tingen. Och de främmande djuren.

Trots att den yttre berättelsen kan tyckas nött så är det som att läsa den för första gången. Jag ser allt med huvudpersonens förundrade blick. Endast beredd på att allt kan vara oförutsägbart. Det är som om exilens tysta främlingskap sätter sig i kroppen under läsningen. Men så finns också vänskapen… Shaun Tans ordlösa bildberättelse är årets litterära händelse.

Ankomsten får också svenska IBBY:s Peter Pan-pris 2011. Så här motiverar juryn sitt val:

Genom sin visionära magi och omsorg om detaljen levandegör Shaun Tan en ofta återkommande berättelse ur mänsklighetens historia på ett sätt som tog vi del av den för allra första gången. Utan ord, enbart i bild, iscensätter Shaun Tan immigrantens språklöshet och bristande sammanhang så att läsupplevelsen blir en ytterst påtaglig litterär erfarenhet. Ankomsten förenar det bästa från romanen, filmen och bildkonsten.

En längre intervju med Shaun Tan om Ankomsten och hans skapande kommer om ett tag här på Den hemliga trädgårdens blogg.

(Skrivet av: Mats Kempe)

Gripande berättelser från Kuba

2011-02-15T09:35:00.000-08:00

Clarisa Rolandi Ronge har läst två böcker av den kubanska författaren Teresa Cárdenas. Två vitt skilda berättelser som ger oss insikter för att förstå dagens Kuba och dess afrokubanska befolkning.

Brev till mamma

En ung flicka skriver brev till sin döda mamma. Hon står inte ut med saknaden efter henne och den hemska livssituationen hon nu befinner sig i, inneboende hos sina illvilliga släktingar. Breven till den döda mamman blir ett sätt att bearbeta sorgen och saknaden. Ett sätt att överleva.

Flickan får varje dag uppleva den vardagliga rasdiskrimineringen i Kuba på grund av sin mörka hudfärg. Medlemmarna i hennes egen familj utsätter henne för en mängd rasistiska glåpord. De ljusare kusinerna vill knappt gå till skolan tillsammans med henne. I skolan är det lite bättre. Flickan har en vänlig lärare - och så finns den snälla blomstertanten Menú som bor i närheten. Hos Menú får flickan en fristad när det blir riktigt illa.

Vi får följa hennes liv under några år genom de brev hon skriver till sin mamma. Det är smärtsam läsning, men gradvis blir hennes liv bättre samtidigt som relationen med kusinerna stärks. Vi och flickan får en mer förstående bild av släktens kvinnor och varför de har behandlat henne så illa.

Den här boken är oerhört gripande, och det är svårt att förstå hur flickan kan bli så illa behandlad av sin egen familj. Jag är glad att Teresa Cárdenas ändå avslutar boken med att ge oss en smula hopp om en bättre framtid för huvudpersonen.

Tänk att författarinnan kan teckna ett människoöde med dessa få ganska kortfattade brev! En bok att samtala om.

Slaven

Slaven är en finstämd men grym berättelse om en ålderstigen slav på ett sockerplantage i 1800-talets Kuba. Den gamla mannen, som kallas för Spårhunden, minns sitt långa liv - född på plantaget vet han inget annat. Han känner att hans tid håller på att ta slut. När en slav inte längre kan arbeta är hans liv över. Förbrukad.

Spårhunden minns sin bäste vän, en slav importerad direkt från Afrika, som blev brutalt mördad för att han vågade ta ställning mot Husbonden. Han minns andra slavar som inte längre är vid liv eftersom de också har sagt ifrån och följt sitt hjärta.

Spårhunden har alltid varit en duktig slav, för rädd för den grymma husbonden för att försöka rymma eller säga ifrån. Trots sin lojalitet har han många gånger blivit straffad med piskan.

Men så börjar han tänka mer och mer på Beira. Beira är en stark kvinna, hon har modet att stå upp för det hon känner. Spårhunden som aldrig tidigare har öppnat sitt hjärta, tar nu en sista chans när Beiras liv är i fara.

Càrdenas fångar solen och dofterna av ett förflutet Kuba. Hon tecknar verkligen en obarmhärtig berättelse, men hur skulle det kunna vara något annat?

Bägge böckerna har kommit ut på bokförlaget Trasten och översatts av Yvonne Blank.

(Skrivet av Clarisa Rolandi Ronge, barnbibliotekarie på Cirkulationsbiblioteket/Medioteket i Stockholm, där man har en egen boktipsblogg som heter Cirkbloggen)

Veronique Tadjo om Bok & Bibliotek 2010

2011-02-09T08:26:00.000-08:00

Veronique Tadjo, som bland annat har skrivit Mamy Wata och monstret (Trasten 2008 och En bok för alla 2010, i översättning av Matilda Wallin) deltog ju på förra årets Bok & Bibliotek i Göteborg. Nu har hon skrivit en kort artikel om sina upplevelser av mässan och av dess tema, Afrika. Artikeln, som är skriven på franska, hittar man på Takam Tikou och den heter "L’Afrique à la Foire du Livre de Göteborg".

Sommarkurs?

2011-01-31T01:13:00.001-08:00

Den som är intresserad av barn- och ungdomsböcker från olika delar av världen har nu åter chansen att gå Mittuniversitetets sommarkurs "Världslitteratur för barn och ungdom" på 7,5 högskolepoäng. Mer information om kursen hittar ni här, och om ni vill läsa en intervju med kursledarna så finns det förstås en sådan här på bloggen också! Ni kan även låta er inspireras av tidigare studenters uppsatser.

Samuels magiska kudde

2011-01-28T03:19:00.000-08:00

Samuel är inte så smart. Ja, egentligen är han nog ungefär lika smart som de flesta andra pojkar i hans ålder, men problemet är att han har en väldigt smart storasyster och dessutom en mamma som kräver att han ska vara likadan. Och denna besvärliga mamma har nu lyckats få honom antagen till De begåvade barnens skola. En väldigt jobbig situation.

Men så en natt händer något. Samuel lägger geografiboken under kudden innan han somnar och nästa morgon kan han plötsligt alla huvudstäder i Europa. Och inte bara det - han kan allt som står i geografiboken! Den elaka geografifröken blir vansinnig av ilska. Samuel provar att lägga andra böcker under kudden med samma resultat och snart är han en kändis som intervjuas i tv och tidningar. Mamma är förstås stolt och storasyster inte helt nöjd med situationen.

Men när kudden går sönder och Samuel inte är lika smart längre återgår allt nästan till det vanliga. Bara nästan, för den jobbiga mamman ger upp och flyttar och Samuels förtryckta pappa hittar en ny flamma. Och till sist blir allt ganska bra.

Kristiina Kass, som har skrivit Samuels magiska kudde (utgiven på NyNorden 2007, i översättning av Maria Holm), är en känd barnboksförfattare i Estland och vann pris för bästa barnboksberättelse år 2005 med just den här boken. Det är också hon som har gjort de humoristiska och färgglada illustrationerna.

Själv tycker jag att beskrivningen av personerna i boken är litet väl svartvit: den elaka mamman och den förskräckliga geografilärarinnan är riktiga karikatyrer, och att alla är så glada åt att bli av med mamman känns också litet konstigt och opassande. Samtidigt är berättelsen fantasifull och kan säkert tilltala många unga läsare. I dagsläget verkar boken bara finnas på Internationella biblioteket i Stockholm, men kanske borde fler bibliotek tänka på att införskaffa den.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Barn- och bilderböcker på Taiwan

2011-01-14T00:31:00.000-08:00

Den som är intresserad av barnbokens ställning i Asien kan passa på att läsa en artikel på engelska i Taiwan Review 2011:1 om just barn- och bilderböcker på Taiwan.

Här konstateras bland annat att bilderböcker är ett relativt nytt fenomen på Taiwan eftersom man tidigare inte köpte böcker åt barn som var yngre än 3 år. Idag blomstrar bilderboksmarknaden, men vissa personer inom utbildningsväsendet har uttryckt oro för att barn som läser bilderböcker ska bli sämre på att läsa text när de blir äldre, eftersom de har vant sig vid bildberättande.

Artikeln tar också upp exempel på bilderböcker med lokalfärg och på författare som har lyckats slå igenom utomlands. På svenska finns tyvärr nästan inget, bara Jimmy Liaos bok Monstret som åt upp mörkret.

En annan artikel i detta temanummer om litteratur handlar om taiwanesisk manga och andra former av serier eller grafiska romaner. Också intressant, även om det enda som finns översatt till svenska är Tsai Chih-chungs böcker om kinesisk filosofi (samt några spökhistorier) på Alhambra. De är å andra sidan väldigt roliga - och lärorika!

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Maria Elena Walsh

2011-01-13T11:06:00.000-08:00

För ett par dagar sedan, den 10:e januari, avled den argentinska barnboksförfattarinnan och musikern Maria Elena Walsh efter en tids sjukdom. Walsh skrev ett 40-tal barnböcker - den första redan som 17-åring - samt en mängd sånger, dikter och pjäser. Mer information om Maria Elena Walsh hittar man på Wikipedia (på engelska) och på denna webbplats skapad av Argentinas utbildningsdepartement (på spanska).

Walsh böcker finns inte översatta till svenska, men många av sångerna går att höra (och se i animerad form) på Youtube.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Tre ungerska barnböcker

2011-01-03T05:49:00.000-08:00

Innan helgerna helt är över och medan julstämningen fortfarande dröjer sig kvar kan det vara passande att helt kort presentera tre korta ungerska barnböcker som har kommit ut på svenska.

Den första heter Ängeln och skyltdockan, är skriven av Ferenc Molnár och illustrerad av Károly Reich (översättning: Susanna och Ulf Fahlström, Sivart Förlag 2008). Ferenc Molnár, som dog redan 1952, skrev en rad teaterpjäser men också en mycket känd ungdomsroman från 1907 som har kommit i två svenska utgåvor: På liv och död (1958) och Pálgatans pojkar (1998).

Ängeln och skyltdockan skrevs 1942 och riktar sig till litet yngre läsare. Det är en gammaldags julsaga om två föräldralösa syskon, Anna och Johan, som en dag strax före jul får syn på en vacker skyltdocka som på pricken ser ut som deras döda mor. Barnen tycker sig se att skyltdockan tittar på dem och de kommer tillbaka dag efter dag för att söka kontakt med henne. Uppe i himlen sitter barnens mor i form av en ängel, och hon blir mycket rörd när hon betraktar sina fina barn. Barnen förstår förstås att en skyltdocka egentligen inte kan prata eller röra sig, men det ger dem litet tröst att tänka på att deras döda mamma saknar dem. Ängeln och skyltdockan är en fin saga med litet sorglig ton som säkert kan tilltala många barn, och de litet gråbruna bilderna i 1950-talsstil passar bra ihop med texten.

En betydligt färggladare bilderbok är Ervin Lázárs Koltrasten och pojken (översättning:Krisztina Widengård och Ove Berglund, Brända Böcker Förlag 2010). Också detta är en litet äldre bok, skriven 1969, och den handlar om en koltrast som söker en vän. Men koltrasten har mindervärdeskomplex - alla de andra fåglarna har ju mycket vackrare fjäderdräkt - så han försöker göra sig till någon annan än han egentligen är. Därmed håller han också på att gå miste om vänskapen med den lille pojken, som till sist visar sig leta just efter en koltrastkompis. Illustrationerna är gjorda i collageteknik av översättaren Krisztina Widengård, som verkligen tar till vara möjligheten att leka med färgerna.

Den tredje ungerska barnboken för den här gången heter Lenka och är skriven och illustrerad av Katalin Szegedi (översättning och textbearbetning: Maria Larsson och Maud Mangold, Felis förlag 2010). Här handlar det om en samtida, prisbelönt bilderbok med fantastiska illustrationer i röda och grå toner. Även i Lenka har huvudpersonen svårt att hitta vänner, men till sist får hon en kompis och inser att hon duger precis som hon är. Vill man provläsa litet i boken kan man göra det här, och på förlagets webbplats finns även en intervju med författaren.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Det var en gång...

2010-12-16T23:21:00.000-08:00

Det finns popup-böcker och så finns det popup-böcker. Den franske illustratören Benjamin Lacombe har gjort den fantastiska Il étais une fois i videon här nedan, och jag lovar - den är precis lika vacker i verkligheten. Lacombe har illustrerat en dryg handfull böcker varav några har andra författare. Fler av hans verk hittar man på hans webbplats (här en länk till den engelska versionen, men självklart finns den även på franska). Suggestiva och mycket vackra bilder - som nog går hem även hos litet äldre goth-ungdomar, misstänker jag.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Tankar om världslitteratur för barn och ungdomar

2010-12-04T11:57:00.000-08:00

Sommaren 2010 gavs en kurs med namnet Världslitteratur för barn och ungdom på Mittuniversitetet, och som ni kanske minns intervjuade Den hemliga trädgården två av organisatörerna, Ulrika Lif och Eva Söderberg, i ett tidigare inlägg. Kursen handlade huvudsakligen om analys och tolkning av modern utomeuropeisk barn- och ungdomslitteratur samt interkulturella, didaktiska och litterära frågeställningar. Som en del av utbildningen skrev deltagarna varsin uppsats. Några av de uppsatserna har ni nu alla möjlighet att läsa!

Uppsatserna är skrivna av Jessica Johannesson Gaitán, Nina Moilanen, Fredrik Paganus, Emelie Hwang, Mona Eriksson, Viola Bergfors, Linda Bjerkhagen och Peter Högström, och de behandlar böcker av Lygia Bojunga Nunes, Mary och Rich Chamberlin, Ana Maria Machado, Veronique Tadjo, Herman Schulz, Erika Pal, Virginia Kroll och Mario Salazar. Bra och intressanta tankar om barnlitteratur, etnicitet och mångkultur!

Alla uppsatserna samlade i ett häfte i pdf-format hittar du här, på Mitthögskolans webbplats.

(Skrivet av Anna Gustafsson Chen, foto: emilywjones på Flickr)

Finurliga mama Sambona

2010-11-06T10:50:00.000-07:00

Nu är det Allhelgonahelg och då är det kanske lämpligt att presentera finurliga mama Sambona, i boken med samma namn (Hjulet, 2008). Mama Sambona är en gammal dam som lever på ön Ukerewe i Tanzania, tillsammans med sina släktingar och vänner. Mama Sambona har kommit upp i den ålder då Döden plötsligt står på lur och väntar, men naturligtvis vet hon att även han måste spela efter reglerna - och i det här fallet innebär det att han bara har tre chanser att få henne med sig på resan. Om han misslyckas måste han vänta i tre år på ett nytt tillfälle.

Mama Sambona är förstås en finurlig dam och med list och humor lyckas hon helt förvrida huvudet på den byråkratgrå Döden och se till att hon får leva i ytterligare några år.
Finurliga mama Sambona (med text av Herman Schulz, illustrationer av Tobias Krejtschi och i översättning av Ulla Forsén) utspelar sig i Afrika, men liknande historier berättas även i Latinamerika, bland annat i Mexico där man ju så här års firar De dödas dag.

(Skrivet av Anna Gustafsson Chen)

Hopp i säng!

2010-10-13T12:04:00.000-07:00

Estnisk barnlitteratur på svenska är ovanlig, så det är roligt när det plötsligt dyker upp riktigt fina böcker i svensk översättning. Jag tänker nu framförallt på antologin Hopp i säng! Godnattsagor av pappor, en samling berättelser (och ett par dikter) som ursprungligen publicerades 2005 på estniska och sedan kom på svenska 2007.

Tyvärr är det knappast särskilt många här i Sverige som känner till boken eftersom den gavs ut av det lilla estniska förlaget NyNorden och verkar vara alldeles särdeles svår att få tag på här.

Hopp i säng! består alltså av berättelser skrivna av pappor för barn, men det är inte vilka pappor som helst. De flesta är redan väl etablerade som författare, antingen för barn eller för vuxna, någon är poet och någon arbetar med reklam. Sagorna är både roliga, sorgliga, litet absurda och fantastiska, och alldeles lagom långa för att läsas på kvällen innan man somnar.

Det som verkligen höjer boken till en nivå över den vanliga är de utsökt vackra bilderna i dämpade färger av illustratören Jüri Mildeberg som finns med på vart och vartannat uppslag i boken.

Försök gärna få tag på Hopp i säng! Det är inte helt lätt, men det går att kontakta förlaget som ju även har gett ut åtminstone en annan estnisk barnbok på svenska - mer om den kommer senare!

(Skrivet av Anna Gustafsson Chen)

Indien!

2010-10-03T00:34:00.001-07:00

Precis lagom i tid till den stora Indiensatsningen här i Stockholm under hösten, med aktiviteter på både Kulturhuset och Södra Teatern, har PaperTigers valt Indien och indisk barn- och ungdomslitteratur som specialtema under de kommande två månaderna. Man tar även upp böcker som skapats i den indiska diasporan, av första eller andra generationens indiska utvandrare.

Läs intervjuer med illustratörer, författare och - inte minst intressant - indiska barnboksförläggare som berättar om hur marknaden ser ut och hur de tänker när de ger ut barnböcker i Indien.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Några bilder från årets Bok & Bibliotek i Göteborg

2010-09-25T05:24:00.000-07:00

Den hemliga trädgården var en av arrangörerna bakom de många aktiviteterna på Barnens torg i år. Temat var Afrika, och som ni ser var det full fart större delen av tiden! Här följer några bilder från de två första dagarna av mässan.

Författaren Meshack Asare från Ghana framträder på Biblioteksscenen.

Den angolanske författaren Ondjaki signerar böcker efter ett framträdande på Nallescenen.

Barnens torg kantades av vepor med illustrationer ur bland annat Christian Epanyas bilderbok Papa Diops taxi.

Författaren Ousmane Diarra från Mali vilar ut under baobabträdet på Barnens torg med en god bok.

Inte bara afrikanska författare passade på att ta igen sig på Barnens torg...

Senayit Worku, illustratör från Etiopien.

Said Salah Ahmed från Somalia berättar om det somaliska språkets långa historia.

Piet Grobler, Sydafrika, tar emot svenska IBBY:s Peter Pan-pris för sin bok Makwelane och krokodilen.

Blombuketter till årets Peter Pan-pristagare!

Caféet vid Barnens torg smyckades med illustrationer ur böcker av Piet Grobler, John Kilaka, Veronique Tadjo och Christian Epanya.

Dominique Mwankumi från Kongo-Kinshasa med en av sina böcker.

Bienvenue Sene Mongaba och Dominique Mwankumi, bägge från Kongo-Kinshasa, diskuterar böcker med Internationella bibliotekets Matilda Wallin.

Nallescenen pryddes med illustrationer ur Veronique Tadjos Mamy Wata och monstret.

Ett möte mellan fyra bilderboksskapare från två kontinenter: Christian Epanya (Kamerun), John Kilaka (Tanzania) samt Sassa Burengren och Sara Gimbergsson från Sverige.

Christian Epanya diskuterar och signerar på Barnens torg.

(Text och bild: Anna Gustafsson Chen)

Räven och Musen letar ny lya

2010-09-22T10:55:00.000-07:00

Visst är det stor brist på översatt barn- och ungdomsböcker från Afrika, Asien och Latinamerika, men faktum är att det inte finns något överflöd av europeisk barnlitteratur heller. Tänk efter bara: hur många nyöversatta barnböcker från till exempel östra Europa kan du hitta på hyllorna i en vanlig bokhandel?

Men ibland dyker det upp något. Till exempel den lilla bilderboken Räven och Musen letar ny lya av Boglárka Paulovkin från Ungern, i översättning av Eva Larsson och Maud Mangold och utgiven på Felis Förlag.

Räven och Musen bor i en lya under den största eken i skogen. Men en dag vaknar de upp till ett fasansfullt oväsen och när de vågar titta ut har hela skogen huggits ner. Eftersom de varken kan eller vill bo kvar på kalhygget beger de sig in till staden med hjälp av en gammal karta som Räven äger. Tågresan går bra, men det är inte lätt för två skogsdjur att veta hur man beter sig när man går över gatan eller handlar mat på marknaden. Som tur var träffar Räven och Musen en pojke som genast tar hand om dem och hjälper dem att hitta en ny bostad.

Räven och Musen är en vacker liten bok. Texten är enkel men medryckande, och bilderna är målade i vackra mättade färgtoner. Paulovkin, som både har skrivit och illustrerat, är en erfaren konstnär och författare med ett flertal böcker bakom sig, och i den här boken har hon bland annat hämtat inspiration från de gamla stadsdelarna i Budapest.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Nu börjar bokmässan!

2010-09-22T01:02:00.000-07:00

Bok & Bibliotek drar igång igen i morgon, och som ni redan vet är Den hemliga trädgården på plats. Vi har vår bas i monter H05:25 och en lista på de program vi arrangerar hittar du här, på Bok & Biblioteks webbplats.

Den hemliga trädgården ingår i projektet Barn Afrika 2010, där vi tillsammans med andra bokförlag och organisationer lyfter fram den afrikanska barn- och ungdomslitteraturen på årets bokmässa. Hela programmet, som innehåller mer än 40 superintressanta punkter, finns i här i pdf-format.

Du som befinner dig i Göteborg ska absolut passa på att besöka oss!

Veckan efter bokmässan finns det även möjlighet för den som bor i Stockholmstrakten att delta i ett antal seminarer kring läsning samt barn- och ungdomsböcker från Afrika. Det är Internationella biblioteket som arrangerar program i samband med sin internationella barnboksvecka. De programmen hittar du här, på Stockholms stadsbiblioteks webbplats.

Välkommen!

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Imaginaria

2010-09-21T13:02:00.001-07:00

Imaginaria är en spanskspråkig nättidskrift om barn- och ungdomslitteratur, som startade i Buenos Aires, Argentina, 1999 och forfarande kommer ut ett antal gånger per år.

I tidskriften publiceras både recensioner och längre artiklar om olika aspekter av litteraturen, samt utdrag ur skönlitterära texter från både Latinamerika och Europa. Här finns också ett diskussionsforum där man kan byta idéer och tankar med andra läsare.

Har du inte läst Imaginaria tidigare så ta en titt i det välfyllda arkivet - där finns mycket att utforska!

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Anansesem - ny karibisk litteraturtidskrift för barn

2010-09-07T01:24:00.000-07:00

Idag är det premiär för Anansesem, en karibisk litteraturtidskrift för barn på nätet. Anansesem redigeras bland annat av Summer Edward, vars blogg är en guldgruva för den som vill veta mer om barn- och ungdomsböcker från Västindien.

Anansesem är en tidskrift för barn, och den innehåller poesi, noveller och faktatexter skrivna både av vuxna författare och av barn och ungdomar. Här finns också fantastiska illustrationer till texterna.

Missa inte chansen att till exempel läsa de fantastiska dikterna av 17-årige Che Blackman!

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Den hemliga trädgården: Afrika

2010-09-01T00:04:00.000-07:00

Äntligen är den här! Den hemliga trädgårdens Afrikaskrift, i lagom tid till bokmässan.

Den lilla men mycket välfyllda boken innehåller presentationer av ett antal afrikanska barnboksförfattare och illustratörer som till exempel Meshack Asare, Ousmane Diarra, Piet Grobler, John Kilaka och Veronique Tadjo, artiklar om afrikanska serier, läsfrämjande aktiviteter och ungdomstidskrifter. Här finns också en berättelse av Mia Couto samt gott om boktips för både barn, ungdomar och vuxna. Och förstås en mängd färgstarka, inspirerande illustrationer!

Så här skriver Sven Hallonsten, som tillsammans med Britt Isaksson har redigerat boken, i sitt förord:

Vilken färg har Afrika? Svart eller vitt eller kanske, rött, orange, gult, grönt eller blått med inslag av lila, beige, rosa och en aning brunt.

I den hemliga trädgårdens afrikanska avdelning, som här öppnar grindarna för att sätta strålkastarljuset på barnböcker från olika delar av Afrika, finns alla dessa färger och en hel del till. Och så finns där alla berättelserna: glada, sorgliga, spännande, ljudliga, hoppfulla, gamla, nya, lärorika, underhållande, färgstarka, svartvita, fabler, sagor, myter, fåglar, elefanter, kåkstäder, aids och ett myller av barn och andra människor.

Nu när vuvuzuelorna tystnat och Sydafrika med den äran genomfört VM i fotboll är det dags att sätta fokus på en annan del av den afrikanska kulturen: litteraturen. Den muntliga berättelsen men framförallt den som finns i böckernas värld.

Afrika är temat för årets bokmässa i Göteborg 2010. Inom nätverket Den hemliga trädgården har vi därför antagit utmaningen att ge de afrikanska barn- och ungdomsböckerna en synlig plats på den stora bokmässescenen.

Med stöd av Statens Kulturråd har vi bjudit in ett 20-tal författare, illustratörer, läsfrämjare, serieskapare och experter från Angola, Botswana, Elfenbenskusten, Eritrea, Etiopien, Ghana, Kamerun, Kongo, Mali, Nigeria, Somalia, Sydafrika och Tanzania. De kommer att framträda på en mängd olika scener under bokmässans fyra dagar.

För att stödja denna satsning och ge alla barnboksintresserade en möjlighet att fördjupa sig före och framförallt efter mässan, bestämde vi oss för att ge ut en fjärde del i vår skriftserie, nu med titeln Den hemliga trädgården/Afrika.

Trogna traditionen från tidigare skrifter har vi blandat längre artiklar, essäer och översikter med korta porträtt, skönlitterära texter och citat och massor av bilder från afrikanska barnböcker.

Vi bad årets Peter Pan-pristagare, Piet Grobler, den "blygsamme världskonstnären" från Sydafrika att göra omslaget och vi fick fantasieggande originalbilder för både fram- och baksida och dessutom flera bonusbilder.

Vi tillstånd av författaren Mia Couto och konstnären Malangatana från Mocambique att använda deras berättelse Skuggornas innergård, som är gjord enbart för skolbruk i landet och som Maria Bergstrand på Världsbiblioteket av en händelse hittade på nätet. Nu får denna suggestiva historia inleda och ange tonen.

Ni hittar tolv korta porträtt av välkända barnboksförfattare av vilka endast hälften är översatta till svenska. En del av dessa porträtt fanns redan i boken Världens barnboksförfattare (2008) och har här bearbetats och kompletterats.

Stort tack till Jay Heale från Sydafrika som med sin sakkunskap i två essäer vidgat våra perspektiv på afrikansk barnlitteraturs bakgrund, nuläge och framtid. Och ett lika stort tack till alla barnbokskonstnärer som välvilligt låtit oss använda deras bilder och texter.

Som de obotliga optimister vi är hoppas vi nu att denna massiva lansering av afrikanska barnboksförfattare ska ge resultat i form av större efterfrågan och fler översättningar. Så lärare, skol- och barnbibliotekarier och alla andra intresserade: Kom loss, ställ krav, berätta Afrika och världens historier!

Den hemliga trädgården/Afrika distribueras av Världsbiblioteket och kan beställas på adress vbib@solidaritetshuset.se

(Skrivet av Anna Gustafsson Chen)

Biblioteket i samhället skriver om barn- och ungdomslitteratur i Afrika

2010-08-10T07:24:00.000-07:00

Det senaste numret av tidskriften BiS (Biblioteket i samhället) är ett temanummer om Afrika, där det ingår en rad artiklar om just barn- och ungdomslitteratur, till exempel:

ABC-boken – den enda viktiga boken. Henning Mankell

Döv flyktingflicka inspirerade till Karamellens ord. Monica Zak har träffat författaren och västsaharaaktivisten Gonzalo Moure.

BiS stödaktion för läsning till barn i västsahariska flyktingläger!

Lubuto – litteratur och ljus i Lusaka. Maria Ronnås skriver om ett bibliotek som är som en skola för barn som lever på gatan eller på barnhem.

Dear friends. Ett femtonårigt samarbete mellan barn i Sydafrika och i Rinkeby har resulterat i ännu en bok. Gunilla Lundgren och Kerstin Gidfors beskriver sitt arbete.

Ett skolbibliotek i Tanzania. Lisbeth Berglin om en skola och ett skolbibliotek som stöds av Martin Kochgymnasiet i Hedemora.

10.000 demonstrerar för skolbibliotek i Kapstaden. Equal Education – ny påtryckarorganisation med skolbibliotek på agendan.

Specialnumret kommer att presenteras fredagen den 24:e september, på Bok & Bibliotek i Göteborg, där man också kan höra Gunilla Lundgren berätta om projektet Dear Friends vid olika tillfällen.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Let's Comic!

2010-07-31T11:36:00.000-07:00

I torsdags var det final för ett projekt med namnet Let's Comic, som organiserats av den libanesiska serietidskriften Samandal med stöd av EU och i samarbete med två libanesiska och en italiensk NGO. Let's Comic har arrangerat en rad workshops för aspirerande serietecknare mellan 15 och 20 år i det palestinska flyktinglägret Shatila. Både palestinska och libanesiska ungdomar har deltagit och projektet avslutades med en tävling på temat "mångkulturella samhällen". De vinnande bidragen kommer att publiceras i Samandals nästa nummer.

Mer om detta spännande och mycket lyckade projekt kan man läsa i Now Lebanon och The Daily Star. Ytterligare information plus en massa bilder från träffarna och tävlingen hittar man på projektets egen Facebook-sida.

Samandal, tidskriften bakom projektet, ges ut på både arabiska, engelska och franska. Vissa av serierna går att läsa på nätet, och de har även en egen Youtube-kanal där man bland annat kan hitta filmer om deras syn på serier och creative commons.

(Skrivet av Anna Gustafsson Chen, upphittat via Read Kutub Kids)

Världslitteratur för barn och ungdom - nu på universitetet

2010-07-26T01:59:00.000-07:00

På Mittuniversitetet, som har campus i Härnösand, Sundvall och Östersund, har man den här sommaren för första gången hållit en kurs i världslitteratur för barn och ungdom. Det tycker vi förstås låter väldigt spännande, så vi ställde några frågor om kursen till två av organisatörerna - Ulrika Lif och Eva Söderberg.

Hur fick ni idén att starta den här kursen?

Vi kände att det var dags! Bland oss litteraturvetare på Mittuniversitetet har en önskan att vidga den barnlitterära repertoaren i våra kurser i barn- och ungdomslitteratur funnits en tid. Vår önskan har också närts av att några av våra studenter har uttryckt ett behov av en kurs som den här.

Skolans olika styrdokument uppfordrar dessutom till ett införlivande av skönlitteratur från hela världen i undervisningen! När vi i våras jobbade med världslitteratur i en fortbildning för förskolelärare fann vi ett smittande engagemang och en vilja att ta in världens barnböcker ute i verksamheterna, men också att relevant fortbildning har saknats.

En annan viktig drivkraft till att starta kursen är de verksamheter som på olika lovvärda vis bidrar till världslitteraturens spridning. Dessa har vi tagit rygg på: Världsbiblioteket, Internationella biblioteket, macondoprojektets webbplats, Trastens förlag, förlaget Hjulet, tidskriften Karavan med flera.

Den omdefiniering av begreppet världslitteratur som i dag i olika sammanhang uttalas har också bidragit till utvecklingen av vår sommarkurs Världslitteratur för barn och ungdom.

Och: Inspirerande läsupplevelser av utomeuropeiska barn- och ungdomsböcker gjorde att vi inte längre kunde låta bli!

Är syftet med kursen att presentera och ge ett smakprov på böcker eller att analysera och problematisera litteraturen?

För det första hoppas vi att lärare, bibliotekarier och andra som läser denna kurs ska inspireras av estetiskt tilltalande och kvalitativ barn- och ungdomslitteratur som, så vitt vi vet, tidigare inte har getts så stort utrymme i den svenska för-, grund- och gymnasieskolan, och inte heller i någon större utsträckning som kurslitteratur på högskolor och universitet runt om i landet.

För det andra arbetar kursdeltagarna med den valda skönlitteraturen med hjälp av grundläggande litteraturvetenskapliga analysverktyg. Berättandets olika ingredienser, som till exempel persongestaltning, miljögestaltning, konflikter, tematik/motiv och berättarperspektiv studeras i böckerna. Boksamtalets betydelse diskuteras, liksom andra mer övergripande barn- och ungdomslitterära frågeställningar.

Eftersom det inte är helt oproblematiskt att ringa in en litterär kategori på det vis som vi faktiskt gör, finner vi för det tredje att en viktig del av kursens syfte är att belysa sådana frågeställningar och begrepp som är angelägna i kursens sammanhang – exempelvis världslitteratur, etnicitet, exotisering, skillnadstänkande, interkulturalitet, ”invandrarförfattare” och mångkultur. Vad står dessa begrepp för – i relation till kursens skönlitteratur?

Hur har ni valt kurslitteraturen? Har ni försökt få med böcker från olika världsdelar eller har ni utgått från speciella teman? Eller något annat?

Estetiska kvalitéer och berörande läsupplevelser, lämplighet med tanke på studier av olika tematiska, berättartekniska, didaktiska och interkulturella aspekter, genusbalans och författarskapens spridning över världen har väglett oss i valet av skönlitteratur till kursen... Och tillgänglighet, förstås!

Har det varit ett stort intresse för att delta? Hur många studenter deltar? Vilka är deltagarna?

30 deltagare är registrerade denna första sommarkursomgång. De flesta arbetar som eller utbildar sig till lärare och några är bibliotekarier. Alla som är behöriga är dock välkomna att söka kursen!

Hur är kursen upplagd rent praktiskt?

Kursens går på halvfart, vilket i praktiken innebär att man bör avsätta ungefär 20 studietimmar i veckan under tio kursveckor. Studieformen är distans, med två obligatoriska – en inledande och en avslutande – sammankomster i Härnösand. Mellan dessa träffar kommunicerar vi via mejl, telefon och nätkursplattformen webCT, där allt kursmaterial samt länkar till relevanta webbplatser finns tillgängliga.

På webCT skapar vi också så kallade diskussionstrådar för att kursdeltagarna i mindre studiegrupper ska kunna samtala om kurslitteraturen utifrån olika frågeställningar.

Vid ett par tillfällen mejlar deltagarna individuella insändningsuppgifter till oss lärare, och i slutet av kursen skriver alla ett fördjupningsarbete, i vilket var och en tämligen fritt (inom kursens ramar) väljer litteratur och ämne.

Kommer ni att ge kursen igen eller kanske starta fortsättningskurser?

Kursen kommer att erbjudas som sommarkurs även kommande sommar, 2011.

Vilka böcker läser deltagarna?

Vi har i första hand koncentrerat oss på samtida utgivning. Antologin Människosaker. Dikter och noveller på liv och död från Afrika, Asien och Latinamerika, red. Birgitta Wallin & Maria Lannvik Duregård, 2008, är en viktig bok på litteraturlistan.Både bilderböcker, lyrik och prosaberättelser finns annars representerade i urvalet.

I kurskompendiet Vetenskapliga texter har vi bland annat samlat ett antal kritiska röster, som problematiserar de begrepp som vi finner viktiga att sätta under luppen. Litteraturvetaren Magnus Nilsson, filosofen Alexander Motturi och författaren Astrid Trotzig är några av dessa röster vi valt att lyfta fram.

Några svenska barn- och ungdomsböcker finns också med på litteraturlistan. Dessa har vi valt att ha med, eftersom de inbjuder till reflekterande samtal och skrivande om mångkultur, etnicitet, andrafiering, rasism, ”invandrarförfattare” och interkulturalitet.

Årets kurs är alltså redan i full gång, men den som är intresserad kan ju redan nu börja fundera på att söka till nästa års omgång. Kursplan och litteraturlista hittar man på Mittuniversitetets webbplats, i det nedladdningsbara pdf-dokumentet. Ulrika och Eva och deras studenter kommer troligtvis att dyka upp på den här bloggen igen under hösten, för att presentera några av de texter som studenterna skriver i samband med kursen.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen, foto: Mittuniversitetet, cleverCl@i®ê och Pratham Books på Flickr)

Anna Lindh Foundation utannonserar nytt barnbokspris

2010-07-25T06:50:00.000-07:00

Det rör på sig inom den arabiska barnboksvärlden. Nyligen skrev vi om Etisalat-priset från Förenade Arabemiraten, och nu utannonserar även Anna Lind Foundation i Alexandria ett nytt barnbokspris för arabiskspråkig barnlitteratur. Priset gäller enbart originallitteratur - alltså inga översättningar - från de länder som ingår i stiftelsens regionala program för barns litteratur och läsning, det vill säga Egypten, Jordanien, Libanon, Palestina och Syrien.

Prissumman är 1000 euro till de vinnande författarna och 2000 euro till deras förläggare. De utvalda bidragen kommer även att få hjälp med marknadsföring i de länder som ingår i programmet.

Anna Lindh Foundation satsar sedan flera år tillbaka på att bygga upp barn- och ungdomslitteraturen i regionen, och har bland annat ordnat ett flertal konferenser på temat. Projektet har även en särskild webbplats som vänder sig till både förläggare, lärare, bibliotekarier och läsare. Här finns till exempel en databas över nya barnböcker som publiceras i regionen, och som är sökbar på författare, illustratör, land, utgivare, titel och utgivningsdatum.

På webbplatsen hittar man också ett antal så kallade "concept papers" där man kan läsa om situationen för barn- och ungdomslitteratur i de respektive länderna.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Guldringen - prisbelönt arabisk manga

2010-07-10T13:03:00.000-07:00

Det är intressant att se hur det japanska manga-formatet tycks gå hem överallt i världen. Uppenbarligen är det många som kan känna igen sig i de taggigt rufsiga och storögda mangafigurerna.

Manga och anime finns förstås också i Mellanöstern, men det var först förra året som den första inhemska arabiskspråkiga mangaserien, Siwar al-dhahab eller Guldringen, lanserades. Guldringen handlar om en 15-årig pojke från Förenade Arabemiraten, Sultan, som ägnar sig åt en form av falkenering och tillsammans med sin tama falk råkar ut för diverse olika äventyr. Författaren, Qais Sedki, har i intervjuer berättat om hur han hoppas locka fler barn och ungdomar att läsa på arabiska istället för att välja barn- och ungdomslitteratur på engelska. Huvudpersonen Sultan är en modern kille, men den emiratiska och arabiska kulturen är ändå tydligt närvarande i berättelsen och bilderna.

Qais Sedki arbetade ursprungligen som IT-ingenjör, men var sedan länge fascinerad av japansk populärkultur. Efter att ha funderat på saken i fem år startade han förlaget PageFlip, enbart för att kunna ägna sig åt Guldring-projektet. För att få den rätta mangakänslan samarbetar Qais Sedki med två japanska mangaillustratörer.

Guldringen har väckt en del uppmärksamhet och även tilldelats Sheikh Zayed Award for Children's Literature i mars i år. En lång intervju på engelska i två delar med Qais Sedki där han talar om sina tankar och om arbetet med Guldringen hittar man här (del 1) och här (del 2). Bland annat berättar han om hur en lärarinna köpte 200 exemplar av den första boken för att dela ut den till eleverna!

Ett kort föredrag som Qais Sedki höll på TEDxDubai i slutet av förra året går att se på YouTube.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Chain mail - skicka vidare

2010-06-21T01:02:00.000-07:00

I Hiroshi Ishizakis ungdomsroman Chain mail - skicka vidare från 2003 (på svenska 2008, hos Bonnier Carlsen i översättning av Magnus Johansson) börjar fyra skolflickor skriva en roman tillsammans. De har aldrig träffats, men tre av dem får ändå mail från den mystiska Yukari som vill att de ska samarbeta för att skapa en historia om en ung tjej som blir jagad av en stalker, hennes pojkvän och en kvinnlig polis. Flickorna får välja vilken av personerna de vill vara och sedan skrivs berättelsen ur fyra olika perspektiv. Varje avsnitt läggs upp på en webbplats som går att komma åt via dator eller mobil.

De fyra flickorna – Yukari, Sawako, Mai och Mayumi – har alla problem av något slag. Mai är till exempel en ganska typisk rebellisk tonåring som avskyr sina föräldrar och gör uppror genom sitt val av musik och kläder, och Mayumi är den fogliga vännen som älskar badminton men inte är tillräckligt duktig för att själv få vara med i skollaget. Istället ägnar hon all sin tid åt att passa upp på de andra spelarna, utan att få något erkännande för sina insatser. Skrivandet blir ett sätt för dem att fly från vardagen: tjatande föräldrar, plugg, ytliga kompisar. Och i takt med att spänningen i berättelsen ökar blir de allt mer engagerade.

Men sedan börjar underliga saker hända. En av flickorna försvinner. Och detta sker samtidigt som flickan i berättelsen blir kidnappad av stalkern. Den uppdiktade historien börjar alltmer likna verkligheten. Hur det går ska jag inte avslöja, men det är en ganska ruggig historia om psykiska problem, ensamhet och besatthet.

Chain mail är den bok som är väl värd att läsa, både om man är intresserad av Japan eller om man gillar spännande historier. Även om den utspelar sig i japansk miljö är den inte särskilt ”exotisk” och jag tror att många ungdomar kan känna igen sig i flickornas situation och deras önskan om att uppgå i något större, att få utlopp för sina känslor och sin begåvning, att bli sedda och att hitta själsfränder.

Författaren Hiroshi Ishizaki är en känd ungdomsförfattare i Japan och har skrivit en rad böcker. Han håller även skrivarkurser för barn och ungdomar.

Chain mail finns även som talbok i Daisy-format och som punktskriftsbok.
(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Etisalat-priset: för barnböcker på arabiska

2010-06-19T01:10:00.000-07:00

Sheika Bodour, grundare av barnboksförlaget Kalimat och initiativtagare till Arab Children’s Book Publishers Forum, tycker att det saknas en barnbokstradition i den arabiskspråkiga världen och att barnbokens status behöver höjas. Förra året instiftade hon därför, tillsammans med telecombolaget Etisalat, ett stort pris för arabiskspråkig barnlitteratur. Vinnare blev den libanesiska bilderboken Ana Oheb (Jag älskar) av Nabiha Muhaidali, med illustrationer av Nadeen Saidani.

Från och med i år sköts prishanteringen av UAEBBY, IBBY:s avdelning i Förenade Arabemiraten. Prissumman ligger på 1 miljon dirham, drygt en halv miljon svenska kronor. För att kunna nomineras till priset måste en bok vara skriven på arabiska (inte översatt), vara utgiven inom de senaste tre åren, inte ha vunnit några tidigare litterära priser och dessutom inte bryta mot arabvärldens värderingar, traditioner och seder.

UAEBBY har än så länge inte någon egen webbplats, men det går bra att följa dem på Twitter. Den som är intresserad av arabiskspråkiga barnböcker men inte läser arabiska kan också ha glädje av den engelskspråkiga bloggen Read Kutub Kids.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Tara Books - indiska barnböcker med inspiration från konsten

2010-06-11T04:12:00.000-07:00

Om en barnbok ska nå många indiska läsare bör den inte vara alltför dyr. Att satsa på konstnärliga böcker som tillverkas för hand i begränsad upplaga och säljs till höga priser verkar därför kanske inte vara så genomtänkt. Men för konstnärerna och författarna bakom det lilla förlaget Tara Books är det inte försäljningssiffrorna som kommer i första rummet, utan möjligheten att få berätta en historia och använda sig av inslag från traditionell folkkonst i sina böcker.

Berättelserna i Tara-böckerna är ofta poetiska och placerar sig för det mesta via konsten och miljön i ett indiskt sammanhang. Men ibland väljer man en historia från någon annan del av världen, som till exempel i boken The flight of the mermaid, som baseras på H.C. Andersens saga om den lilla sjöjungfrun. The flight of the mermaid är skriven av Gita Wolf och Sirish Rao, och illustrationerna är gjorda av en konstnär från gondfolket, Bajju Shyam. Shyam har också medverkat i den fantastiska konstboken The night life of trees, där han tillsammans med Durga Bai och Ram Singh Urveti har illustrerat en rad korta poem om trädens hemliga liv. The night life of trees är tryckt för hand i en mycket tidskrävande process, men tanken bakom utgivningen är inte bara att skapa barnböcker utan också att ge konstnärer och hantverkare nya uppgifter och bidra till att de uppmärksammas mer.

Andra böcker från Tara är den färgsprakande Monkey photo, om en liten apa som får tag på en kamera och bestämmer sig för att fotografera alla djungelns djur, den prisbelönta Do! där enkla verb illustreras med piktogram i warli-stil, och Listiga Kanchil och bananbladets spådom, som vi har skrivit om i ett tidigare inlägg.

Än så länge är Listiga Kanchil den enda Tara-bok som blivit översatt till svenska. Men det hindrar ju inte att man kan införskaffa andra Tara-böcker till bibliotekens engelskspråkiga barnboksavdelningar.

Vill man veta mer om indisk barnlitteratur kan man med fördel ta en titt på tidskriften Karavans specialutgåva Indienexpressen - rykande färsk från pressarna när detta skrivs. Indienexpressen är ett fantastiskt författarlexikon och en samling artiklar och texter om indiska författare, och även om de allra flesta skriver för vuxna är barnlitteraturen inte bortglömd. Sandhya Rao, som har översatt Pippi Långstrump till hindi, har skrivit en lång artikel om barnbokens situation i Indien, om de olika språken och kulturerna, och om barns förmåga att se bortom kulturgränserna och gå rakt till kärnan i en text.

Titta gärna på filmen här nedanför, om hur det går till att skapa ett exemplar av The night life of trees!

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Takam Tikou

2010-06-05T12:51:00.000-07:00

Den som är intresserad av barn- och ungdomslitteratur från Afrika, Karibien, Indiska oceanen och den arabisktalande världen bör ta en titt på Takam Tikou, en franskspråkig tidskrift på nätet som redigeras av franska Centre national de la littérature pour la jeunesse.

Här hittar man litteraturöversikter med boktips från de olika områdena som tidskriften täcker in, porträtt och intervjuer med författare och illustratörer samt artiklar om litteratur- och biblioteksverksamhet. Vad sägs till exempel om ett reportage om barnlitteraturen i Etiopien? Eller en intervju med författarinnan och bibliotekarien Gilda Gonfier från Guadeloupe?

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Därför behöver vi mångfald i litteraturen

2010-06-03T13:34:00.000-07:00

I början av maj i år hölls den första Asian Festival of Children’s Content, en konferens där författare, illustratörer, förläggare, bibliotekarier, lärare och andra litteraturintresserade personer samlades i Singapore för att diskutera barnboken i Asien. En av de många intressanta personer som framträdde och talade på festivalen var Lynette Thomas, förläggare på Asia Bookroom i Canberra, Australien. Lynette ledde också en workshop där hon började med att ge deltagarna några uppgifter:

Räkna upp tre asiatiska barnboksförfattare
Räkna upp tre asiatiska barnboksillustratörer
Räkna upp tre hjältar ur asiatiska folksagor från olika länder
Räkna upp tre afrikanska barnboksförfattare
Räkna upp tre afrikanska barnboksillustratörer

Och så vidare. Inte alldeles lätt kanske? Faktum är att vi nog inte behöver gå utanför vår egen kontinent för att få problem med de frågorna, om vi utesluter Storbritannien. Hur många Östeuropeiska barnboksillustratörer kan du till exempel namnet på?

Lynette höll också ett intressant och engagerat föredrag som vi har fått förmånen att publicera här på Den hemliga trädgården. Föredraget var ganska långt, så den här översättningen är en förkortad version. I resten av föredraget diskuterade Lynette bland annat det faktum att elever på skolor i Australien studerar franska och tyska, trots att till exempel kinesiska är ett betydligt mer närliggande och mer använt språk i regionen. Kanske kan föredraget inspirera också dig. Prova gärna att lösa Lynettes uppgift, och lägga till ytterligare någon världsdel. För visst borde vi väl kunna svara på så enkla frågor?

Därför behöver vi mångfald i litteraturen
av Lynette Thomas

Det går inte att förneka att vi alla lever i en mångkulturell värld, oavsett var vi bor. Världen rör bokstavligen på sig när hundratusentals människor reser i arbetet, för nöjes skull eller för att slå sig ner på andra platser än där de föddes och växte upp.

Hur många människor bor fortfarande i landet där de föddes?

Hur många av er skulle kunna tänka sig att bo någon annanstans, åtminstone i några år?

Hur många av er vet hur stor andel av människorna i ert land som ursprungligen kommer från andra länder?

Vi måste lära känna varandra bättre och vi kan göra det på många olika sätt, men ett av de bästa – vilket vi som arbetar med böcker redan vet – är genom det skrivna ordet.

När jag växte upp på 1950-talet bodde jag i Uganda, Östafrika, som då var en brittisk koloni. Det var ungefär så som jag föreställer mig att Singapore och Malaysia måste ha varit under de ”gyllene” koloniala åren. Vi levde under en tropisk eller ekvatoriell sol: männen hade khakifärgade safaridräkter, kvinnorna gick klädda i bomullsklänningar och de vita barnen sprang runt som barn gör överallt i världen, men levde samtidigt precis som de skulle ha gjort i en typisk engelsk by, förutom att de nu hade alla sorters hjälpredor omkring sig – hembiträden, kockar, shamba eller trädgårdspojkar och så vidare.

Vad lärde vi oss om kulturen vi levde i? Inte mycket, måste jag säga. Det berodde förmodligen mer på dåtidens förhållanden än på mina föräldrars attityd. I skolan studerade vi franska och latin, Storbritanniens historia, musik av klassiska europeiska kompositörer och västerländsk konst. Vad läste vi? Detsamma som alla barn läste i hela det brittiska imperiet – efterkrigstidens JK Rowling. Vem? Enid Blyton, förstås.

Den värld hon beskrev var ganska främmande för mig, även om jag konstigt nog identifierade mig med barnen i berättelserna eftersom också de gick på internatskola. Jag försjönk i äventyr som utspelade sig vid dimhöljda sjöar i Sommarlägret på Vildkattsön eller i vildvuxna engelska trädgårdar i Den hemliga trädgården istället för att läsa berättelser som ägde rum på de öppna slätterna på den afrikanska savannen och där huvudpersonerna var bantu eller kikuyu eller masaier. Inte förrän en serie böcker med titeln Djungeldoktorn publicerades fick vi något som åtminstone närmade sig en litteratur om landet som hade tagit emot oss.

Det här kan delvis förklaras av historiska och kulturella faktorer, eftersom man i Afrika – eller för den delen, Asien – hade en starkare muntlig tradition än i västerländska länder på den tiden (även om man haft det också i väst innan tryckkonsten uppfanns och gjorde det skrivna ordet mer lättillgängligt).

Men idag är världen mycket mer globaliserad och om vi fortsätter att ligga blickstilla som vackra insekter inkapslade i bärnsten, utan att lära oss något om andra, riskerar vi att bli till fossil som inte kan interagera på ett djupt och meningsfullt sätt med resten av världen.
Det här är en process som vi inte får lämna åt slumpen och bara hoppas på att våra barn ska växa upp med både respekt och förståelse för andra människor, deras kulturer och deras tro. Det är inget som händer av sig själv. Vi måste arbeta för det. I en värld där vi blir alltmer beroende av varandra behöver vi den förståelsen för att kunna utvecklas.

Vid sidan om böcker finns idag enorma resurser i form av folksagor från olika länder. Dessa sagor säger ofta mycket om ett lands kultur och sätt att tänka – humor, attityder, sedvänjor och historia – sådant som skiljer dem från andra och som kan fungera som utgångspunkt för olika diskussioner i klassrummet och hemma. Dessa sagor kan ofta kombineras med traditionella berättarmetoder som indonesisk wayang kulit, japansk kamishibai och många andra former av konst och musik. Museer och bibliotek arrangerar ofta sagostunder där man använder en hel uppsättning kulturella artefakter och tekniker. Ett exempel är Asian Art Museum i San Fransisco, som har mängder med nedladdningsbara resurser.

Jag vill också understryka att berättartraditionen är ett viktigt sätt hålla traditionell kultur vid liv för framtida generationer – inte bara av sentimentala skäl, utan som en inblick i vårt förflutna och i det som gjorde oss till det vi är idag. Som en person som föddes och växte upp utanför min familjs hemland, Wales, vet jag hur viktigt det är att känna den där anknytningen till sin ”stam”, även om man känner stor lojalitet mot tanken på världen som ett enda land. Detta är särskilt viktigt när ens modersmål inte har överlevt flera generationers migrationer och förflyttningar.

Jag har en känsla av att dagens barn är särskilt sårbara, eftersom det idag finns en enhetlig ”kultur” som dominerar överallt i den så kallade utvecklade världen och som påverkas av sådant som filmindustrin, snabbmatsindustrin, kändiskulten kring film- och musikstjärnor, och en besatthet av materiella ting på bekostnad av mer långvariga värden som tid tillsammans med familjen, arbete för samhället eller natur- och friluftsliv.

För mig är detta globaliseringens fula ansikte, för visst vill vi väl ha en värld som är enad istället för en som är så enformig att vårt kaffe och våra hamburgare smakar likadant oavsett om vi befinner oss i Shanghai eller Sydney? Jag tror att vi alla behöver förmågan att uppskatta de små nyanserna och olika smakerna i våra liv – i sättet vi klär oss, vår konst, vår musik, vår mat och naturligtvis vår litteratur.

Om var och en av dessa smaker och vanor är väldefinierad och utvecklad kommer helheten bara att framstå som ännu vackrare. Vi måste välkomna mångfalden (i ordets hela bemärkelse – älska den, omfamna den, göra den till en del av oss själva) och hylla den. Vi måste göra det, för annars kommer våra olika kulturer inte att överleva och världen kommer att utarmas. Därför är jag övertygad om att vi måste se till att kunskap om olika kulturer finns i alla skolor och alla hem. Så gå ut och köp – eller låna – en bok som kommer att lära dina barn och dig själv något om en kultur som ni hittills inte har vetat något om!

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

En bok i världsklass

2010-05-27T07:29:00.000-07:00

I år var det andra året som utbildningsförvaltningen i Stockholms stad, Stockholms stadsbibliotek, Stiftelsen Skansen och Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne tillsammans anordnade tävlingen En bok i världsklass. Tävlingen riktar sig till elever från förskolan och upp till mellanstadiet, och har som syfte att stimulera till läsning av böcker från andra delar av världen än den västerländska. En bok i världsklass är i sin tur del av ett större projekt, Barn och böcker, för att stimulera barns språkutveckling och skapa ökad läslust.

I år har hela 212 skolklasser deltagit i tävlingen, som hade tema "likheter och olikheter". Skolklasserna och deras lärare har fått hjälp av biblioteken med tips på bra böcker från olika delar av världen. Varje klass har sedan valt en bok som de har läst och arbetat med. Resultaten, affischer med målningar och kollage, har sedan ställts ut på de lokala stadsdelsbiblioteken. Till sist har tre vinnare korats i var och en av de fyra tävlingsklasserna.

Pedagogerna som arbetar tillsammans med barnen har också fått extra utbildning och stöd. Boken Världens barnboksförfattare av Sven Hallonsten och Britt Isaksson har delats ut till skolorna och utbildningsförvaltningen har anordnat flera träffar där pedagoger har fått tips och inspiration, bland annat av författaren Ylva Karlsson, som tillsammans med Katarina Kuick har skrivit boken Skriv om och om igen.

Nu har den stora finalen för tävlingen ägt rum på Skansen, där de vinnande bidragen har varit utställda i Skogens hus under flera dagar. Skolborgarrådet Lotta Edholm och årets ALMA-vinnare Kitty Crowther delade ut priser på Sollidenscenen och dessutom kunde alla skolklasser som besökte Skansen lyssna på sagoberättare, gå tipspromenad, prova på Talking Pen - den talande pennan som läser upp boktexter på olika språk, delta i skrivarverkstad, byta böcker med varandra och mycket mer.

Vill ni veta mer om tävlingen? Utbildningsförvaltningen i Stockholms stad har intervjuat några av de pedagoger som har deltagit i En bok i världsklass tillsammans med sina elever. Och vilka var det egentligen som vann? Listan med vinnarna och juryns motivering för varje pris hittar du här.

Några av de vinnande bidragen 2010

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Kitty Crowther i Stockholm - program för pristagarveckan

2010-05-19T07:51:00.000-07:00

Den 23 maj till 1 juni är det dags för Kitty Crowther att besöka Sverige och ta emot Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Under sin vecka här kommer hon bland annat att tala på Skissernas museum i Lund och delta i Astrid Lindgren-konferensen i Vimmerby.

Program för veckan hittar man på ALMA:s webbplats.

Fyra seminarier du inte får missa på bokmässan 2010!

2010-05-16T07:18:00.000-07:00

Torsdag, 23 september, klockan 15:00-15:20
Färsk fisk och Förtrollad frukt
Möt John Kilaka, bilderboksskapare och tingatinga-konstnär från Tanzania, i ett samtal med Sven Hallonsten.

Fredag, 24 september, klockan 16:00-16:20
Pippi på fåglar
Årets Peter Pan-pristagare, Piet Grobler från Sydafrika, visar sina egensinniga bilder och samtalar med Britt Isaksson

Lördag, 25 september, klockan 10:00-10:20
Livet i en knallröd taxi
Bilderboken Papa Diops taxi blev ett genombrott: möt barnbokskonstnären Christian Epanya från Kamerun i ett samtal med Sven Hallonsten

Lördag, 25 september, klockan 12:00-12:20
Planète Jeunes – en afrikansk Kamratposten?
Modern ungdomstidning på franska med bred läsekrets i Västafrika. Möt Eyoum Nganguè, chefredaktör, från Burkina Faso i samtal med Britt Isaksson. I samarbete med Afrikultur.

Arrangör för samtliga program: Barn Afrika 2010

(Skrivet av: Sven Hallonsten)

Var är Afrikas barnböcker?

2010-05-11T07:27:00.000-07:00

Nu blir det fest! Till bokmässan i Göteborg i september kommer Makwelane, Mamy Wata, Papa Diop, Sokwe Schimpans och deras författare och illustratörer. Och ytterligare ett 15-tal barn- och ungdomsboksförfattare från olika delar av den stora kontinenten.

När det blev klart att Afrika skulle bli tema för bokmässan i Göteborg 2010 blåste vi liv i nätverket Den hemliga trädgården och tog på oss ansvaret för att barn- och ungdomsböckerna inte skulle bli bortglömda. Vi ville göra en samlad manfestation för den afrikanska barn- och ungdomslitteraturen i Sverige. Den största någonsin.

Än så länge har det gått vägen. Finansieringen är något så när klar, författarna, illustratörerna, seriemakarna och experterna är inbjudna och de allra flesta har tackat ja. Fem seminarier har vi fått med i det stora konferensprogrammet och nu pågår detaljplanering av "våra" författares framträdande på olika gratisscener: Afrikamonterns scen, Internationella Torget, Biblioteksscenen, Författarförbundets scen, Barnens torg och så vidare.

Vi kommer att finnas med på Internationella Torget som inhysingar, vi planerar en särskild Afrikabarnbokhandel på olika ställen och hoppas att vår fina nygjorda logotyp ska synas överallt.

Samtidigt pågår arbetet med en skrift kallad Den Hemliga Trädgården/Afrika som innehåller porträtt av de gästande författarna, artiklar, essäer, texter och massor av fina illustrationer. Skriften hoppas vi ska bli till nytta för skolor och bibliotek och alla andra som intresserar sig för den afrikanska barnkulturen.

Denna satsning på bokmässan kombineras med ett samarbete med Internationella Bibliotekets barnboksvecka som i år ligger i direkt anslutning till mässan och som helt koncentrerar sig på Afrikanska författare och de språk de skriver på.

Kom till bokmässan i Göteborg den 23-26 september och träffa våra spännande gäster från ett 10-tal olika länder i Afrika! En lista på vilka som kommer finns här nedanför och mer information om de olika seminarierna kommer snart.

Och – glöm inte att skaffa skriften Den Hemliga Trädgården/Afrika. Den blir färdig i slutet av augusti, den är gratis och kan skaffas från Världsbiblioteket.

Författare och illustratörer som kommer till Bok & Bibliotek 2010:

Meshack Asare, Ghana (flera böcker på svenska)
Lesley Beake, Sydafrika (Luktar det regn, Norstedts 1994)
Ousmane Diarra, Mali (ej översatt)
Unity Dow, Botswana (ej översatt)
Christian Epanya, Kamerun (Papa Diops taxi, Trasten 2006)
Maria Celestine Fernandez, Angola (ej översatt)
Yohannes Gebrrgeorgis, Etiopien (ej översatt)
Piet Grobler, Sydafrika (Makwelane och krokodilen, Hjulet 2009)
Jay Heale, Sydafrika (barnboksexpert)
Fatou Keïta, Elfenbenskusten (ej översatt)
John Kilaka, Tanzania (Färsk fisk och Vilken vän, båda utgivna av Hjulet)
Elieshi Lema, Tanzania (en vuxenbok finns översatt till svenska)
Sindiwe Magona, Sydafrika (en vuxenbok finns översatt till svenska)
Bienvenu Sena Mongaba, Kongo (ej översatt)
Domenique Mwankumi, Kongo (ej översatt)
Eyoum Nganguè, Kamerun, Burkina Faso (chefred. Planète Jeunes, författare till En evighet i Tanger, Trasten 2007)
Shapiro, Sydafrika (illustratör)
Véronique Tadjo, Elfenbenskusten/RSA (Mamy Wata och monstret, Trasten 2008)
Senayit Worku, Etiopien (ej översatt)

(Skrivet av: Sven Hallonsten)

En illustratör att upptäcka

2010-05-05T14:24:00.000-07:00

Den spanske illustratören Sergio Mora är verkligen en konstnär att hålla ögonen på! Han har redan medverkat i ett antal barnböcker i Spanien och andra länder med sina målningar i litet burlesk retro-stil. Titta här, till exempel, på en bild ur boken Papá Tatuado, med text av Daniel Nesquens, utgiven av förlaget A buen paso:

Eller på de här illustrationerna i den franska bilderboken Le foire aux nains med text av Vincent Ravalec (en ganska ruggig historia, verkar det som):

Mer information om Sergio Mora hittar man på hans webbplats och på hans blogg. Med tanke på den debatt som varit på sista tiden, om att barnböcker måste slätas ut och vara "ofarliga", kan ju Moras böcker tyckas vara sällsynt opassande. Men jag hoppas ändå att vi får se någon av dem på svenska så småningom!

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Faustin Titi ger båtflyktingarna ett ansikte

2010-05-03T13:26:00.000-07:00

Serietecknaren Faustin Titi föredrar realism framför humor. Med sitt album om Gawa från Gnasville vill han ge de illegala immigranterna ett ansikte.

Hemma i Abengourou i Elfenbenskusten var det inte vanligt med böcker eller tv. Där samlades folk i ljuset av månskenet för att berätta historier och sagor för varandra.

Det var så Faustin Titi började teckna. Han tecknade figurer i sanden. När skolläraren upptäckte hans förmåga började han hämta med honom till skolan på kvällarna.

- Läraren ville att jag skulle rita på svarta tavlan inför nästa dags lektioner. Då kunde han visa eleverna det han pratade om. Jag ritade kroppsdelar och växter. Ibland fick jag illustrera ord som förstaklassarna skulle lära sig skriva.

En allvarsam serietecknare
När jag berättar att det var en turist som visade mig vägen till hotellet, skrattar han. För Faustin Titi är Stockholm en liten stad, så liten att det förefaller osannolikt att någon någonsin ska behöva fråga efter vägen. Själv bor han numera i Paris, dit han kom 2005 när krisen i Elfenbenskusten förvärrades.

Faustin Titi pratar lågt och han ler tillbakahållet. Kanske blir jag överrumplad av hans allvarliga uppsyn. Som om jag hade föreställt mig att en serietecknare måste vara lik en seriefigur med lustig uppsyn och formbara kinder. Men plötsligt spritter han till. Vi har gått förbi ett skyltfönster med Batman.

- Batman är en av mina favoriter, utbrister han. Och Spindelmannen, lägger han till.

I det ögonblicket blir jag nog ännu mer förvånad. Batman och Spindelmannen känns så långt man kan komma från Gawa, huvudpersonen i hans eget album, En evighet i Tanger, och anledningen till att han just nu är i Stockholm. En färgskala av gråa toner och ett naivistiskt formspråk förstärker berättelsens realistiska ton.

Efter att ha lanserats i Italien, Frankrike och Belgien ger nu barnboksförlaget Trasten ut En evighet i Tanger på svenska.

Förlorade illusioner
Gawa är en ung man från staden Gnasville, en påhittad storstad vid Atlantkusten, någonstans i Västafrika. När fadern har samlat in familjemedlemmarnas alla besparingar, beger sig Gawa med hjälp av en människosmugglare, mot Europa. En farlig och äventyrlig resa genom öknen får ett abrupt stopp i Tanger, i norra Marocko. Där går Gawa omkring och drömmer sig bort, ömsom till en framtid i Europa, ömsom till Gnasville.

- I Europa tror folk ofta att alla afrikanska båtflyktingar är analfabeter. Tvärtom kan de ha år av universitetsstudier bakom sig. Men tvingas man bo hos sina föräldrar och bida sin tid för att framtiden verka hopplös, kan man lika gärna ta den risk det innebär att åka iväg, säger Faustin Titi.

Vänder sig till både afrikaner och européer
Han har börjat prata snabbare. Om Faustin Titi är återhållsam med detaljer ur sitt eget liv, så verkar migrationsfrågor engagera honom desto mer. Med historien om Gawa vill Faustin Titi ge de illegala immigranterna ett ansikte. Tecknad i realistiskt gråa toner vänder den sig främst till tonåringar, men även vuxna som gillar seriealbum.

- Berättelsen riktar sig till både afrikaner och européer. Till de unga afrikaner som är beredda att ge sig av och inte vet vad de utsätter sig själva för. Och till européer för att de ska förstå varför man väljer att åka iväg.

Albumet har han gjort i samarbete med journalisten Eyoum Nganguè från Kamerun, som har skrivit texten. Tillsammans vann de första pris för berättelsen om Snuten i Gnasville i en serietävling som anordnades i Elfenbenskustens huvudstad Abidjan. Priset de vann var att få ge ut ett album. Så kom En evighet i Tanger till.

(Text: Suzanna Petersson Kero, som intervjuade Faustin Titi när han besökte Stockholm 2007. Bild: Fredik Persson. Eyoum Nganguè, som skrev texten till En evighet i Tanger, besöker Sverige i samband med Bok & Bibliotek i Göteborg i slutet av september 2010.)

Internationella bibliotekets barnboksvecka - i år med Afrikatema!

2010-04-15T10:58:00.000-07:00

Internationella biblioteket tar nu för sjunde året i rad initiativ till en internationell barnboksvecka, då barnboksförfattare från olika länder bjuds in till Sverige för att träffa barn, kollegor och intresserad allmänhet. Syftet med barnboksveckan är att stimulera barn och ungdomar med annat modersmål än svenska till ökad läsning och eget skrivande och att öka kunskapen bland svenska bibliotekarier och författare om barn- och ungdomslitteratur på de valda språken. Hittills har 27 författare från 23 olika länder deltagit i barnboksveckan, som genomförs med stöd från Kulturrådet och Stockholms läns landsting.

I år infaller Internationella barnboksveckan 20-29 september, alltså i samband med Bok & Bibliotek i Göteborg. Bokmässan har i år Afrika som tema, och Internationella biblioteket har valt att därför även låta årets barnboksvecka gå på samma linje. De inbjudna författarna kommer att tillbringa några dagar i södra och västra Sverige, några dagar på bokmässan och några dagar i Stockholm och övriga landet.

Årets författare är:

Senayit Worku (Etiopien/amhariska)
Senayit Worku arbetar som illustratör och grafisk designer, samt med film och animation. Hon har illustrerat ett flertal barnböcker och håller gärna i både berättarstund och måleriworkshop. Hennes namn stavas även Sanayet Warqu.

Desbele Mehari (Eritrea/tigrinska)
Desbele Mehari är en eritreansk författare som har skrivit ett antal böcker för barn på låg- och mellanstadiet, mest fabler och djursagor. I bibliotekskatalogerna stavas hans namn även Dasbala Mahari.

Elieshi Lema (Tanzania/swahili)

Elieshi Lema är född i en by på Kilimanjaros sluttningar. Under sin utbildning till bibliotekarie började hon själv att skriva poesi och barnböcker. Numera har hon ett eget bokförlag och har också skrivit böcker för vuxna, bland annat Bränd jord som finns i svensk översättning (Tranan 2004). Hon har uppmärksammats för att hon har ett genusperspektiv även i sina barnböcker och hon arbetar aktivt med olika läsfrämjande projekt. Några av hennes böcker hittar ni här.

Bienvenu Sene Mongaba
(Kongo-Kinshasa/franska, lingala)
Bienvenu Sene Mongaba är förläggare och författare som bland annat arbetar för att stärka språket lingalas ställning. Han har skrivit en rad böcker för barn, framförallt serien om Mutos, en tioårig busunge från Kinshasa som är med om en rad äventyr. Böckerna är tvåspråkiga, på lingala och franska. Han driver kulturföreningen Mabiki, som varje år arrangerar en festival för afrikansk barn- och vuxenlitteratur, och är även chefredaktör för en tidskrift med tecknade serier för vuxna, Idologie plus plus.

Celestina Fernandes (Angola/portugisiska)
Har skrivit ett dussin böcker för barn och ungdomar, men även för vuxna. Hon har skrivit både poesi och prosa, och beskriver sig själv som historieberättare. En artikel om henne (på portugisiska) hittar ni här.

Said Salah Ahmed (Somalia / somaliska)

Till barnboksveckan kommer även Said Salah Ahmed, somalisk pedagog och författare som för närvarande är bosatt i USA men även är verksam i internationella sammanhang. Han har skrivit dramatik för vuxna, men även nedtecknat somaliska sagor för yngre barn.

Tanken är att författarna framför allt ska träffa barn med samma modersmål som de själva. Bibliotek, skolor, modersmålslärare och kulturföreningar runt om i landet som vill ha besök av någon av författarna kan höra av sig till Internationella biblioteket. Seminarier och författarträffar riktade till vuxna kommer även att anordnas, så håll ögonen öppna för mer information efter sommaren!

Blankett för intresseanmälan hittar du på Internationella bibliotekets webbplats.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Israeler och palestinier – ett israeliskt perspektiv

2010-04-07T00:42:00.000-07:00

Det här blogginlägget handlar om ett ämne som är något av det hetaste och mest kontroversiella man kan diskutera just nu: konflikten mellan israeler och palestinier. Det finns mycket sagt och skrivet om situationen i Israel/Palestina, men inte så många ungdomsböcker av personer som själva har upplevt konflikten inifrån.

Den franska författarinnan Válerie Zenatti har egna erfarenheter av att leva i Israel och att göra militärtjänst i den israeliska armén. Válerie Zenatti föddes i Nice, Frankrike, 1970, men när hon var tretton år bestämde sig hennes föräldrar för att flytta till Israel och när hon gick ut gymnasiet var hon, som alla israeliska ungdomar tvungen att göra lumpen. Hennes första ungdomsbok, Quand j’étais soldate (När jag var soldat) är en självbiografisk roman om vad hon upplevde.

Som invandrare är bokens Val något av en utomstående och har inte riktigt samma förståelse för militärtjänsten som hennes vänner, men hon har inget val. Tiden i armén blir både svår och intressant. Val har svårt för alla rutiner och stränga regler, dålig mat och hård träning. Hon har också svårt att härda ut med vetskapen om att hon nu anses ansvara för människors liv och för att försvara sitt land – ett ansvar som hon inte tycker sig vara mogen att bära. Hon har ju knappt hunnit kyssa en pojke och bara helt kort provat att arbeta på apotek. Samtidigt finns en stark vänskap mellan många av flickorna, som försöker stötta varandra genom militärtjänsten. Ett av de uppdrag som Val har är att avlyssna det jordanska flygvapnet, och tillsammans med de andra flickorna fantiserar hon om piloterna hon hör men aldrig kan se: Är de snygga? Unga? Har de flickvänner?

På helgerna kan hon åka hem och träffa familjen, på vardagarna går livet enligt en strikt inrutad disciplin. Det är svårt för Val att klara de tvära kasten och hon känner dessutom ett stort obehag när hon ser klyftorna i samhället. Hon drabbas av ett psykiskt sammanbrott, men efter behandling skickas hon tillbaka till armén igen. Parallellt med militärtjänsten grubblar Val mycket över Jean-Davide, pojken som hon älskar men som inte längre älskar henne. Hon gör ett par tappra försök att lappa ihop deras förhållande, men till sist tvingas hon inse att det är över. Och när hon efter ett år lämnar armén är hon en vuxen kvinna som har förändrats betydligt.

Jag tyckte om Quand j’étais soldate. Kanske skulle boken ha blivit bättre om den varit ännu litet mer tillspetsad och handlat mer om konflikten mellan israeler och palestinier än om vänskap, kärlek och uppväxt. Men å andra sidan känns den också mer äkta just genom att den är skriven på det här sättet. När man är ung kan ens egna, personliga problem ibland kännas lika viktiga som världspolitiken. Man ska också hålla i minnet att den utspelas 1988, alltså långt innan den andra intifadan inleddes. Válerie Zenatti lyckas ganska bra med att skapa en balans i berättelsen, mellan det hårda militärlivet med dess allvarliga, politiska sida och den litet brådmogna tonårsflickans drömmar och funderingar. Quand j’étais soldate finns översatt till ett antal språk, bland annat engelska, italienska och polska.

Válerie Zenatti har skrivit ytterligare en ungdomsbok om israeliska och palestinska ungdomar, Une bouteille dans la mer de Gaza (En flaska i Gazas hav), som skiljer sig ganska kraftigt från Quand j’étais soldate när det gäller tonfall och intrig. Den handlar om Tal, en israelisk 17-åring som när en självmordsbombare slår till i närheten av hennes hem bestämmer sig för att ta kontakt med en palestinier i samma ålder. Hon vill inte släppa tanken på att det måste gå att uppnå något slags förståelse genom dialog och hon känner ett starkt behov av att få tala med någon på ”andra sidan”. Hon övertalar sin bror, som gör militärtjänst i Gaza, att lämna en flaska med ett meddelande i där, i hopp om att en flicka i hennes egen ålder ska hitta den.

Men den som svarar på brevet är istället en 20-årig man som har pseudonymen Gazaman och inte alls är särskilt positivt inställd till att brevväxla med fienden. Något i Tals brev får honom i alla fall att höra av sig, och de börjar en trevande mailväxling. Une bouteille dans la mer de Gaza är en fin liten roman om vänskap över politiska gränser och om att individen alltid är mer än kollektivet. Samtidigt är det också en tunnare bok än Quand j’étais soldate, inte bara vad gäller antal sidor, utan också innehållsmässigt. Personerna kommer helt enkelt litet för bra överens, konflikterna bränner aldrig till och det finns ett romantiskt inslag i berättelsen som känns litet för sockersött. Jag tror säkert att boken kan fungera som en inkörsport till en diskussion om situationen i Israel/Palestina, om individens roll och om möjligheten till förståelse, men man bör nog i så fall komplettera den med annan läsning som inte har ett lika starkt rosa skimmer.

Válerie Zenatti har också skrivit ett antal barnböcker på andra teman samt manus till film.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

ALMA-priset till Kitty Crowther

2010-03-24T05:16:00.000-07:00

Det blir den belgiska författarinnan och illustratören Kitty Crowther som får årets ALMA-pris. Så här lyder juryns motivering:

Kitty Crowther är linjens mästare, men också stämningens. Hon förvaltar, förvandlar och förnyar bilderboksberättandet. I hennes värld står dörren mellan fantasi och verklighet vidöppen. Tilltalet är varligt och personligt men verkningarna starka och i sin djupa inlevelse med dem som har det svårt visar hon på vägar där svaghet kan vändas till styrka. Humanism och medkänsla genomsyrar och binder samman hennes konstnärskap.

Kitty Crowther har gett ut drygt 30 bilderböcker som är skrivna på franska, men finns översatta till ett antal olika språk. På svenska finns bland annat Vakna, Ivo!, Min vän Jim och Sov gott, lilla groda. Flera av Kitty Crowthers böcker finns också med punktskrift och går att låna från Talboks- och punktskriftsbiblioteket.

Mer information om Kitty Crowther och om hennes böcker finns på ALMA:s webbplats.

Afrikansk Rödluva tar priset - Makwelane och krokodilen

2010-03-10T11:20:00.000-08:00

Någonstans i en by i Zulu-Natal i Sydafrika föds en flicka som enligt sin pappa är skapt för musik och därför får namnet Makwelane efter instrumentet som pappan gör åt henne. Hon lever ett lyckligt liv men längtar allra mest efter att bli så stor att hon får gå ensam till sin älskade mormor Gogo som bor vid floden men på andra sidan den stora klippan.

Och i floden lurar en gammal slug krokodil.

Så rullas den upp, den traditionella folksagan om Rödluvan, men i en ny och färgstark afrikansk version med text av Maria Hendriks och med oemotståndliga bilder av Piet Grobler.

Makwelane i sin orangeröda klänning och sitt breda vattenmelonleende studsar sjungande fram på stigen på väg till mormor medan djuren omkring henne varnar och håller andan i rädsla för vad som ska hända. Krokodilen bidar i vassen, mormor Gogo sover och nu närmar sig Makwelane inte ont anande. Hur ska det gå?

Ja, det får ni själva läsa om, men jag kan avslöja att både kalebassen och musikinstrumentet inklusive stråken spelar en avgörande roll för upplösningen. Och sen sjunger och dansar alla, fåglarna, fjärilarna, piggsvinen, kycklingarna, mormor Gogo och Makwelane tills de tappar andan.

Äntligen har vi fått tillgång till Piet Groblers egensinniga och sprakande bildvärld i en svensk utgåva tack vare det förträfflig förlaget Hjulet, i översättning av Ulla Forsén. Vi har sett hans bilder i Mandelas sagobok och i några av nätverket Den hemliga trädgårdens skrifter, men nu framträder han i helfigur i denna bilderbok som välförtjänt fått årets Peter Pan-pris.

Till finesserna i den här boken hör Groblers självsvåldiga och fantasifulla användning av olika tekniker; collage, akryl, olja, pastell och kolkrita, som på olika sätt framhäver naturens skiftningar, de samspelande fåglarna och huvudpersonerna. De starka färgerna i den ljusblå himlen, den gula sandjorden, det mörkblå vattnet och mammans och Gogos kläder ger relief och tempo i denna tilltalande saga.

Och som om det inte var nog har Piet Grobler givit pärmens insidor och flera av textsidorna en benvit oljemålningsstruktur som ytterligare framhäver det sinnliga och jordnära i berättelsen.

(Skrivet av: Sven Hallonsten)

Listiga Kanchil och bananbladets spådom

2010-03-04T11:12:00.000-08:00

Varje kultur verkar ha en egen liten trickster, ett djur som trots att det är litet och inte särskilt farligt lyckas överlista de stora och våldsamma genom att vara mycket smartare än de. I Indonesien finns mushjorten kanchil (eller sang kancil), som oftast har att tampas med tigrar och krokodiler som gärna vill smaska på hans läckra kropp.

Nu har äntligen en berättelse om mushjorten kommit i svensk översättning, och det i en mycket vacker och färgrik bilderbok, Listiga Kanchil och bananbladets spådom (Hjulet 2009, översättning Ulla Forsén), av Nathan Kumar Scott och Radhashyam Raut.

Listiga Kanchil är en bok man blir glad av, dels för att bilderna är så vackra och färgerna så klara, dels för att berättelsen är så underfundig och rolig. Lille Kanchil har varit på söndagsmarknaden och handlat riskakor som är så läckra att han inte kan vänta med att äta upp dem. Och när han glömsk för allt annat slickar i sig kakorna ramlar han ner i ett djupt hål. Upp kommer han inte. Men det dröjer inte länge förrän Kanchil får en idé. Han lyckas lura ner de allra farligaste djungeldjuren i gropen och sedan...

Illustrationerna i Listiga Kanchil är utförda i patachitrastil, en form av folklig indisk konst som bland annat används i heliga muralmålningar. Längst bak i boken finns en bra och kort faktatext om måleristilen, och man får även tips på hur man själv kan göra en ganjifa-kortlek att spela med.

Listiga Kanchil publicerades ursprungligen på det indiska bokförlaget Tara Books, som faktiskt har gett ut ytterligare en bok om den lilla mushjorten. Mangoes & Bananas heter den, och handlar om hur Kanchils vän, apan Monyet, lurar av honom en massa frukt men naturligtvis genast blir lurad tillbaka. Den boken har illustrationer i form av textilmålningar i en stil som kallas kalamkari och är något mörkare i färgerna än Listiga Kanchil. Vill man låna och läsa den på engelska så finns den på Internationella biblioteket.

Listiga Kanchil och bananbladets spådom är absolut en bok att rekommendera för alla barn (och vuxna) som vill fnissa åt hur de stora och starka luras av den som är liten och smart!

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Spöktåget kommer!

2010-03-02T10:17:00.000-08:00

Spöktåget heter en av böckerna som tuffar in på silverstjärneplats bland årets Peter Pan-pristagare – med text av Rintaro Uchida och bilder av Shigeo Nishimura. På det här pendeltåget färdas vi bokstavligen från periferin i fantasins kranskommuner ända in till vardagsrealismens centralstation. På vår resa får vi sällskap av passagerare med tre ögon, med djurhuvuden, med elastiska halsar, med en glödlampa högst upp på kroppen och med huggtänder i mun.

Med sin befriande otidsenliga och fulsnygga estetik vill Spöktåget något mer än den gängse barnboksprodukten. Detaljrikedomen är så generös att man vill göra denna resa om och om. Spöktåget är en bilderbok där spöken, monster och allehanda väsen primärt inte är till för att skrämma slag på barnen, än mindre för att påföra dem en hierarki utifrån deras skräcktålighet. Här lösgör istället spökena och monstren fantasin och visar hur befriande det är att få fjärma sig från det normala – innan passagerarna till sist måste skärpa till sig och stiga av vid de korrekta människornas station.

Vid sida av manga får vi inte se så mycket av japansk barnlitteratur i vårt avlägsna land. Jag kan inte låta bli att tänka på den ALMA-belönade barnboksmakaren Ryôji Arai när jag läser Spöktåget. Av Arai finns två lysande originella böcker översatta – men sen verkar tyvärr luften ha gått ur hans svenska förlag… Då är det desto mer glädjande att det vakna förlaget Trasten håller dörrarna öppna mot Japan. Kan det vara så att de fåtaliga böcker som översatts bara är toppar på ett gigantiskt japanskt isberg av rik och konstnärligt utmanande barnlitteratur? Kan det vara så att det finns fler japanska pärlor att hämta hem till svenska barn? Häng med på tåget!

(Skrivet av: Mats Kempe)

Spöktåget är utgiven på bokförlaget Trasten, 2009, i översättning av Asuka Ukai. Vill man läsa boken på japanska finns den att låna eller beställa från Internationella biblioteket.

HC Andersenpriset 2010 - de nominerade presenteras

2010-02-28T00:12:00.000-08:00

HC Andersenpriset (eller Hans Christian Andersen Awards, som är det officiella namnet) instiftades 1956 av IBBY International och delas ut vartannat år till en författare och en illustratör, vars samlade verk utgör ett värdefullt bidrag till barnlitteraturen. Det handlar alltså inte om ett pris för ett enstaka verk utan för en hel livsgärning.

Priset består av en medalj och ett diplom och vinnarna presenteras i samband med IBBY:s världskongress. Ordföranden för årets jury, Zohreh Ghaeni, har lagt upp en blogg där alla 28 författare och 27 illustratörer som nominerats 2010 presenteras. Även om vissa av presentationerna är ganska korta och knapphändiga är bloggen ändå en bra källa till information och framförallt till uppslag och tips på författare man gärna vill ta reda på mer om. Svenska IBBY har nominerat en författare, Lennart Hellsing, och en illustratör, Anna-Clara Tidholm, till årets pris.

Bloggen är även översatt till farsi.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Ett annat perspektiv på bilder

2010-02-25T10:19:00.000-08:00

När vi talar om litteratur från till exempel Afrika, Asien och Latinamerika är det oftast skönlitteratur vi menar. Men naturligtvis finns det också många riktigt fina faktaböcker för barn och ungdomar som lika gärna skulle kunna översättas och användas i olika skolprojekt. Ett exempel på en författare och illustratör som har mycket intressant att säga (och visa) är Muhyi al-Din al-Labbad, eller Mohieddin Ellabbad som han kallas med annan transkription.

Al-Labbad kommer från Kairo, i Egypten, och illustrerade sin första barnbok redan 1961. Förutom att vara verksam som barnboksillustratör har han också arbetat för olika tidningar och tidskrifter som grafiker, redaktör, kalligraf och mycket populär karikatyrtecknare. 1974 grundade han barnboksförlaget Dar al-Fata al-Arabi.

Eftersom al-Labbad är konstnär är det förstås bilden och konsten som står i fokus när han själv skriver. Än så länge finns ingen av hans böcker översatt till svenska, men på engelska, franska, tyska och nederländska kan man läsa hans delvis självbiografiska Illustratörens anteckningsbok (Kashkul al-rassam), en samling funderingar kring konst, bilder och text.

Bilderna i Illustratörens anteckningsbok är uppbyggda i ett slags collageteknik där vykort, gamla fotografier, teckningar, textilier och kalligrafi blandas. Al-Labbads texter slingrar sig runt bilderna på ett dekorativt sätt som i sig blir en del av illustrationen. Varje sida är en egen liten essä som kretsar kring ett visst tema eller en särskild frågeställning. Och al-Labbad tar verkligen upp mycket som tål att tänka på, som hur han som barn köpte färgtuber som var märkta med ordet "hudfärg", bara för att upptäcka att färgen i dem var väldigt mycket ljusare och skärare än huden på några barn han kände. Eller det intressanta faktum att också bilder påverkas av textens läsriktning, så att bilderna i en västerländsk bok oftast är riktade åt höger (ur läsarens perspektiv) med den i en arabisk bok är riktade åt andra hållet, därför att det är så blicken rör sig när man läser texten. Hur ofta tänker vi på det när vi läser en bilderbok? Al-Labbad funderar också över hur vi avbildar hjältar, hur vi väljer vad som är upp och ner på en karta och mycket, mycket annat.

Jag tror att Illustratörens anteckningsbok skulle kunna ge många nya idéer till både barn och vuxna som arbetar med bilder och illustrationer. Alla de ämnen al-Labbad tar upp går att diskutera både länge och väl, och när man har läst boken ser man verkligen saker och ting ur ett delvis nytt perspektiv.

Ett flertal andra böcker av al-Labbadi går att få tag på i Sverige, bland annat via Internationella biblioteket och Stockholms stadsbibliotek. Där finns till exempel den roliga Ti-shirt! som innehåller bilder på en mängd olika fantasifulla t-tröjor, och Hikayat al-kitab som handlar om skriftens och bokens historia. Låna dem gärna! Bilderna säger det mesta, och kan ni inte läsa texten finns det säkert ett barn i närheten som kan hjälpa er.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Våldet under och över ytan - två ungdomsböcker om apartheidtidens Sydafrika

2010-02-21T02:35:00.000-08:00

Sydafrikanska ungdomsromaner uppmärksammas inte särskilt ofta här i Sverige, och därför är det roligt att en av Peter Pan-prisets tre silverstjärnor i år går till författarinnan Linzi Glass för hennes roman Rubinröd. Linzi Glass är uppväxt i Sydafrika, och även om hon numera lever i USA utspelar sig hennes två första böcker - som bägge finns översatta till svenska - i apartheidtidens Sydafrika, under hennes egen barn- och ungdomstid.

Sprickor och honungslim (B Wahlströms, 2008, i översättning av Tove Janson Borglund) handlar om 12-åriga Emily Iris och hennes sönderfallande familj. Det är 1960-tal och trots att Emilys föräldrar mycket tydligt lider av sitt tomma och känslolösa äktenskap fortsätter de att leva tillsammans för att hålla skenet uppe. Mamman är en bortskämd skönhet från en rik familj, som betraktar sin man som misslyckad och trånar efter en status och ett välstånd hon inte kan få. Sina barn verkar hon knappt lägga märke till, de är mest ett slags accessoarer som hon ibland nedlåter sig att tala till när hon behöver en uppmärksam publik. Pappan begraver sig i arbetet på chokladfirman och gör i övrigt ett ganska blekt intryck. Emily längtar efter sin mamma, längtar efter att bli sett och få litet kärlek. Men de som ser henne och bryr sig om henne är istället den alltid lika snälla och duktiga storasystern Sarah, hembiträdet Lettie och den gamle portvakten Buza.

För att tillfälligt lätta upp den spända stämningen låter föräldrarna en kringresande familj ställa upp sin husvagn på tomten. Det är ett australiensiskt par, Jock och Peg, med två söner, Otis och Streak, som flackar runt i Afrika på jakt efter motiv för pappans fotografier. Men även den här familjen har problem - problem som till och med är större än familjen Iris. Flickornas vänskap med de två pojkarna leder så småningom till en katastrof som krossar familjen fullständigt.

Sprickor och honungslim är en berättelse som Linzi Glass bar på länge innan hon slutligen skrev ner den, och det märks att den betyder mycket för henne. Trots att det ganska tidigt är uppenbart för läsaren ungefär vad som kommer att hända vill man inte lägga ifrån sig boken. Glass har en fenomenal förmåga att beskriva stämningarna i familjen på ett sätt som gör det både plågsamt och fascinerande att läsa vidare. Emilys poetiska språk och de bilder och liknelser hon skapar av allt hon upplever är gripande. Den självupptagna mamman är perfekt fångad och kontrasten mellan Jocks leende yta och det våld som döljer sig under den är fruktansvärt obehaglig. Glass lyckas med konststycket att komma med precis lagom starka antydningar, så att läsaren själv får föreställa sig vad som egentligen pågår i husvagnen när ingen utomstående ser, och som vanligt är det obehagligare att tvingas gissa än att få saker utskrivna i klartext. Sprickor och honungslim är ingen lätt roman att läsa, men dröjer sig kvar långt efter att läsningen är avslutad.

Rubinröd (B Wahlströms, 2009, i översättning av Helena Ridelberg) är en helt annan typ av historia. Visserligen är det genomgående temat hemligheter och förtryck, men här finns ändå svaga fläktar av frisk luft, en styrka och helhet hos huvudpersonerna. Och när Sprickor och honungslim utstpelar sig i en klaustrofobiskt sluten familjemiljö äger handlingen i Rubinröd rum på ett mer utåtriktat, politiskt plan.

Ruby Winters familj är motståndare till apartheidsystemet. Hennes mamma äger ett konstgalleri där hon försöker lyfta fram svarta konstnärers skapande; hennes pappa är advokat och hjälper ofta personer som råkat illa ut av politiska skäl. När berättelsen börjar har föräldrarna just låtit en ung svart konstnär, Julian, flytta in i deras hem i Johannesburg. Men det är förbjudet för en svart man att leva tillsammans med vita på samma villkor som de, och Julians existens måste hållas hemlig för alla utomstående.

Ruby står på sina föräldrars sida och är skicklig på att upprätthålla en fin fasad utåt. Hon är en populär och framgångsrik student, men det plågar henne att hon aldrig kan vara sig själv tillsammans med sina vänner. Dessutom utsätts hon för regelbundna trakasserier av sin klasskamrat Desmond, trakasserier som lärarna verkar helt blinda inför. När Ruby till sist hittar en vän hon känner att hon kan lita på visar det sig vara på ett helt oväntat ställe - i en skola för afrikaanstalande ungdomar. Nu måste hon inte bara hålla masken inför sina skolkamrater, utan dessutom få sina föräldrar och Julian att se bortom sina egna fördomar och acceptera Loretta och hennes bror Johann, den snyggaste kille Ruby någonsin har träffat. I takt med att dagen för Julians stora vernissage närmar sig drar säkerhetspolisen åt snaran om Rubys familj och vänner. Samtidigt stiger vreden bland de svarta. Det är 1976 och Sowetoupproret ska snart bryta ut.

Rubinröd handlar om apartheidsystemet, men inte ur de svartas synvinkel utan ur de vitas, de som arbetade mot systemet och försökte stötta de svartas kamp. Det är en engagerande och spännande berättelse men det som mest fascinerar mig som läsare är inte Glass skildring av förtrycket av de svarta, utan beskrivningen av förhållandet mellan olika vita grupper. Det starka hatet mellan den engelsktalande och den afrikaanstalande befolkningen verkar nästan lika ingrott som segregationen mellan svarta och vita. En annan chockerande detalj är de sexuella trakasserier som Ruby utsätts för och som ingen verkar reagera på. Det är till synes helt normalt att en ung man tafsar på en flicka i klassrummet eller söker upp henne i hennes hem och försöker tränga sig på henne.

Kanske fångar Linzi Glass just i dessa detaljer en annan sida av apartheidsystemets natur än den vi förväntar oss att se. Både i Rubinröd och Sprickor och honungslim lider människorna av ett slags avtrubbning och ett förakt för människors värde som inte begränsar sig till att gälla skillnaden mellan svart och vit. Våldet och förtrycket av de svarta smittar av sig och leder till en brutalisering av även de vitas relationer med varandra. Övergrepp, misshandel, lögner och hat drabbar inte bara dem som officiellt är mindre värda, utan förgiftar också dem som utövar förtrycket och förstör deras förmåga att umgås på ett värdigt och kärleksfullt sätt med varandra.

Rubinröd finns också att låna som talbok i Daisy-format och som punktskriftsbok. Även en annan av Linzi Glass böcker, Älskade Danny, finns att låna som talbok och som punktskriftsbok.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Biblioburro - ett colombiansk åsnebibliotek

2010-02-12T02:22:00.001-08:00

På PaperTigers blogg hittar man den här lilla filmen om Luis Soriano, en colombiansk lärare som i över 10 år har drivit sitt eget mobila bibliotek med hjälp av en åsna och ett hus fullt med böcker. Genom att lära barnen att läsa och ge dem tillgång till böcker vill han vidga deras vyer och göra dem medvetna om sina rättigheter. Nu arbetar Luis som bäst för att bygga ett "riktigt" bibliotek i sin by. Man kan läsa mer om Luis och hans arbete i den här artikeln i New York Times.

Filmen är gjord av Ayoka Productions, som också förmedlar bokgåvor och andra donationer till åsnebiblioteket.

Shaun Tan

2010-02-08T04:05:00.000-08:00

En av mina absoluta favoriter alla kategorier är författaren och illustratören Shaun Tan, från Australien.

Shaun Tan har illustrerat en mängd böcker och noveller åt olika författare, men hans egna böcker står i en klass för sig, med sin kombination av allvarliga ämnen och lekfulla bilder. Själva berättelserna är ofta mycket mörka. Bilderboken The Red Tree handlar till exempel om depression och The Rabbits (med text av John Marsden) om den vite mannens ankomst till Australien. Men kan lätt bli chockerad över att någon skriver så svart för barn, men någonstans i mörkret finns alltid ett ljus och Tans böcker brukar sluta på ett sätt som visar att hoppet inte är ute. Plötsligt slår ett rött träd ut i blom, en fiende blir en vän, ett nytt liv tar sin början.

I den här videointervjun från InFrame.tv säger Shaun Tan att han inte har några barn, att han inte umgås särskilt ofta med barn och att han i princip har glömt bort hur det var att vara barn. Ändå har han, genom att göra det han själv brinner för, lyckats skapa underbara böcker för läsare i alla åldrar.

Tans stora mästerverk, en bok man inte kan göra annat än kapitulera inför, är Ankomsten (The Arrival), som handlar om en flykting och hans försök att anpassa sig i ett nytt och främmande land. Bilderna i denna helt ordlösa bok lyckas genom sin blandning av extrem realism och total surrealism perfekt beskriva känslan av att hamna på en plats där allt är främmande och där man måste försöka skapa sig en ny vardag. Det är mycket roligt att Ankomsten nu kommer ut på svenska hos Kabusa Böcker!

För mig är Ankomsten definitivt en bok som är mer riktad till ungdomar eller vuxna än till yngre barn. Faktum är att Tan på sin webbplats menar att de flesta av hans böcker är "picture books for older readers" eftersom de tar upp komplicerade frågor som bland annat kolonialism och social apati. I den surrealistiska novellsamlingen Tales from Outer Suburbia, som också passar bäst för ungdomar och vuxna, visar Tan sin skicklighet i att kombinera ord och bild. En högst ordinär berättelse om en utbytesstudent får helt andra dimensioner när man tittar på bilderna; de färgglada illustrationerna till en novell om interkontinentala missiler ger en nästan obehagligt glättig ton åt den surrealistiska texten.

För mer information om Shaun Tan och hans verk rekommenderar jag ett besök på hans webbplats, där man kan läsa om honom själv och se exempel på det han har skapat. Det finns också ett fint pris för unga konstnärer i Shaun Tans namn, The Shaun Tan Award, som är till för att uppmuntra skolelever att satsa på konst.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Bokomslag och hudfärger

2010-01-17T23:58:00.000-08:00

Tidigare i höstas pågick en intensiv diskussion på olika amerikanska bloggar kring omslaget till Justine Larbalestiers roman Liar. Justine Larbalestier är en australisk författarinna som bland annat har skrivit ett antal fantasyromaner. I Liar beskrivs huvudpersonen, en notorisk lögnare som försöker göra upp med sig själv och sitt sätt att hantera verkligheten, som "svart, med krulligt hår" och ganska kraftigt byggd. Larbalestiers amerikanska bokförlag (Bloomsbury) gjorde ett omslag med en vit flicka med långt, rakt hår och när författaren protesterade hävdade man att boken inte skulle gå att sälja annars. De långa och heta diskussioner som följde resulterade i att boken fick ett nytt omslag, med en flicka som visserligen är filmstjärnevackert ljuv, men dock svart (eller i alla fall rätt mörk).

Den senaste veckan har diskussionen tagit fart igen, den här gången på grund av ungdomsromanen Magic Under Glass av Jaclyn Dolamore, där huvudpersonen i texten beskrivs på ett sätt som får läsaren att tänka på en kvinna från t.ex. Mellanöstern (hon sägs komma från "Tassim, in the far East"), men där både det engelska och det amerikanska omslaget visar en vit flicka med rödbrunt eller mörkblont hår. Detta har förstås gjort många läsare kraftigt irriterade och det har till och med varit på tal att bojkotta Bloomsbury.

I kölvattnet till den första diskussionen passade flera bloggar också på att studera utseendet på omslagen till böcker med asiatiska eller asiatisk-amerikanska huvudpersoner. Det visar sig att asiater sällan får visa sina ansikten på omslagen - istället visas de oftast bortvända eller så ser man bara en del av kroppen. På bloggen The Ya Ya Yas påpekade man också att det knappast finns några asiatiska eller asiatisk-amerikanska killar i böckerna - i alla fall inte som huvudpersoner.

Man kan fundera på hur svenska bokomslag ser ut. Eftersom det är ytterst sällan som svenska ungdomsböcker har huvudpersoner med annan hudfärg än vit borde det inte vara så svårt att få en överblick över läget. Har ni exempel på några bokomslag som har fått er att reagera, så kommentera gärna! Och har någon av er sett en bok där personen på omslaget är svart eller mörk trots att boktexten inte ger någon beskrivning av hans eller hennes utseende?

(Skrivet av Anna Gustafsson Chen)

Berättarhjälpmedel från Asien

2009-12-11T05:18:00.000-08:00

Bokförlaget Tulika Books, som producerar vackra och intressanta böcker på olika indiska språk har nyligen kommit ut med den litet annorlunda boken Home, av Nina Sabnani. Home är egentligen ett berättarhjälpmedel, en utvikbar tavla som är skapad för att fungera ungefär på samma sätt som de traditionella berättarskåpen - kavad - som i århundraden har använts av berättare (kavariya bhats) i Rajastan när de fört vidare historier om gudar som Rama och Krishna. Det vackra berättarskåpet på bilden här ovanför är hämtad från The Hearst Museums webbplats, där man också kan läsa mer om traditionen. En annan kort artikel om kavader hittar du här. Nina Sabnani har gjort Home så att den påminner om en kavad, med utvikbara sidor i flera lager som gör et möjligt för den som "läser" att själv välja vad och hur han/hon vill berätta. På filmen här nedan kan du höra Nina Sabnani själv berätta om hur hon tänkte när hon skapade Home.

Ett annat roligt och enkelt berättarhjälpmedel med rötter i Asien är de japanska kamishibai, ett slags ramar, ofta vacker utformade i ett slags tempeldesign, där berättaren sätter in bilder som han eller hon sedan berättar en saga kring. Kanske kan man likna det vid ett slags avancerat lösbladssystem för bilderböcker. Också kamishibai har sitt ursprung i religiöst berättande då buddistiska munkar och nunnor uppfann metoden för att undervisa personer som inte kunde läsa. Mer information om kamishibai finns på Wikipedia, och på den amerikanska webbplatsen Kamishibai for Kids, varifrån bilden här nedan är hämtad.

Kanske något att låta sig inspireras av vid eget sagoberättande på bibliotek och förskolor? Varför inte låta barnen själva måla bilder till en kamishibai-saga eller göra sin egen utvikbara kavad-bok?

(Skrivet av Anna Gustafsson Chen)

Efter mangavågen - en nigeriansk serievåg?

2009-12-03T00:51:00.000-08:00

Det är väl kanske litet för mycket att hoppas på, men nog vore det väl kul om det kunde bli så? I Nigeria finns det nämligen en rad utmärkta tecknare och författare som skapar seriealbum och grafiska romaner med en alldeles egen, nigeriansk prägel och friskt blandar klassiska superhjälteteman med inhemska berättelser och miljöer.

Ta till exempel Omoboy (från Panaramic Foundation), som utspelar sig 2019 och handlar om tvillingarna Sunny och Sarah. När Sunny är liten drabbas han av epilepsi och under en kraftig attack som försänker honom i koma får han plötsligt förmågan att omvandla sin kropp till ren elektricitet och bland annat färdas genom elledningar. Sarah har inga sådana förmågor, men hon är istället i det närmaste ett geni med oerhörd språkbegåvning, ett fantastiskt minne och en oöverträffad förmåga till logiskt tänkande. Samtidigt som de två tonåringarna tar sig igenom skolan ägnar de sin fritid åt att skydda de svaga i samhället och bekämpa korruption, våld mot barn och andra problem.

Eller så kan man läsa Canary7 (från Elfworks Designs), som handlar om ett fotbollslag och deras kamp för att vinna en viktig turnering. Men inte bara det - i bakgrunden pågår värre saker: en magisk krigsmask har stulits av ett gäng med det skräckinjagande namnet Slaves of Death, som tänker använda den för att släppa lös kaos i området... Låter inte så dumt, va? Och snyggt tecknad verkar den vara också.

En serie som går att läsa på nätet och alltså är litet mer åtkomlig för oss är The Adventures of Atioro: The Rainmaker of Aramada, om en ung man som skickas in i djungeln för att leta efter den siste regnmakaren i hopp om att rädda sin by. Den hittar du här!

För de litet äldre kan man kanske tänka sig ett album med den supercoola, superhårda superagenten Aisha, en snygg ung dam som på dagarna arbetar som datorförsäljare men på kvällarna förvandlas till en spandexklädd dödsmaskin som tar sig an de brottslingar som lagen inte rår på. Någon kallade henne en nigeriansk Lara Croft, och det kanske inte var helt missvisande. Det är nog dags att vi importerar litet girlpower från Lagos!

Gillar man hårda grabbar med muskler istället så kan man ta en titt på Dark Edge, en rad album om Azim, en dyster man med minnesförlust som försöker ta reda på vem han är. Med sig har han en magisk dolk, daggaxen, och i hans spår följer en mystisk man i kåpa som kanske bär på nyckeln till det förflutna. Azim beskyddar en 9-årig flicka som han har räddat från ett gäng, och har ett nära förhållande till Peju, en ung kvinna som tvingats in i prostitution. Mer information om Dark Edge, personerna i serien och själva intrigen hittar man på IC Studios webbplats. De har hittills gett ut fyra album om Azim. Förhoppningsvis blir det fler.

Vill man veta mer om nigerianska serier rekommenderar jag den utmärkta bloggen SpaceboyNigeria, där man bland annat hittar en rad intervjuer med nigerianska serieskapare. De flesta av de ovannämnda förlagen har också egna Facebook-grupper där man kan få mer information om vad som pågår. Det stora problemet för oss här i Sverige är förstås hur vi ska få tag på albumen om vi vill läsa dem. Aisha kan man köpa via nätbutiken Indyplanet och det senaste numret av Dark Edge kan man köpa som bok eller pdf-dokument på Lulu.com. I övrigt är det inte lätt. Men någonstans ska man ju börja...

(Skrivet av Anna Gustafsson Chen)

Ollybolly - sagor på flera språk från olika länder

2009-11-26T10:09:00.000-08:00

Den koreanska organisationen Daum Foundation, som arbetar för att öka kontakten och förståelsen mellan olika länder och kulturer, har startat webbplatsen Ollybolly, där barn gratis kan titta på små animerade sagor från Vietnam, Mongoliet och Filippinerna. Sagorna kan fås upplästa (och med text) på engelska, koreanska eller originalspråket. Man planerar att ha mer än 170 sagor upplagda innan nyår, och då ska även länder i bland annat Afrika och Latinamerika vara representerade.

Filmerna laddas ganska långsamt, så man måste ha litet tålamod, men det är ett fint initiativ och tillgängligt även för oss här i Sverige. Klicka på bilden här nedanför så kommer du till sidan med sagorna, ordnade per land.
(Skrivet av Anna Gustafsson Chen, upphittat via Papertigers.org)

Barn- och ungdomslitteratur från Filippinerna

2009-11-23T06:21:00.000-08:00

Om man är intresserad av att lära sig mer om barn- och ungdomslitteratur från Filippinerna ska man passa på att besöka webbplatsen PaperTigers just nu, eftersom de har Filippinerna som särskilt tema den här månaden.

Där kan man bland annat titta in i galleriet och hitta bilder av den flerfaldigt prisbelönade illustratören Sergio Bumatay III, som har gjort den roliga och egensinniga bilderboken Naku, Nakuu, Nakuuu! om en liten pojke som oroar sig för att han ska få ett syskon. Här finns också en intervju med Carla Pacis, en av de främsta barn- och ungdomsförfattarna på Filippinerna.

En annan blogg som är värd att hålla ögonen på är Into the Wardrobe, som drivs av Tarie från Quezon City. Hon presenterar ofta filippinsk barn- och ungdomslitteratur och har bland annat tagit upp ett par riktigt spännande ungdomsböcker med idrottstema som jag själv hoppas att få läsa någon gång i framtiden: Playing it Safe av G.T. Los Baños och Tall Story av Candy Gourlay.

På filippinska IBBY:s webbplats finns fler tips på duktiga författare och illustratörer.

(Skrivet av Anna Gustafsson Chen)

Jimmy Liao och Monstret som åt upp mörkret

2009-11-12T01:45:00.000-08:00

Nu har äntligen en bok av den taiwanesiske illustratören Jimmy Liao (Jimi) kommit i svensk översättning. Monstret som åt upp mörkret heter den, och handlar om mörkrädsla och hur den kan övervinnas. Boken är utgiven av Berghs förlag och har naturligtvis kommit hit via USA, där den gavs ut för någon tid sedan. Till svenska har den översatts av Gun-Britt Sundström.

Jimmy Liao, som kommer från Taiwan, är en stor stjärna både hemma, i Kina, Hongkong, Korea och Japan, där hans böcker säljer i miljonupplagor. Utställningar av hans verk har visats på gallerier och i Hongkongs tunnelbana, och via hans webbplats kan man köpa allt från örngott till muggar och fickspeglar med bilder ur hans produktion.

Det är lätt att tycka om Jimmy Liaos färgglada, vänliga och ofta litet sentimentala bildberättelser. Samtidigt kan de vara litet förvirrande, för det som vid första anblicken kan se ut som en gullig bilderbok om katter kan - när man läser texten - visa sig vara en historia om en vuxen kvinna som just har gjort slut med sin pojkvän. I Asien är det nämligen inte otänkbart att en bilderbok också kan rikta sig till vuxna. En av Jimmy Liaos mest kända böcker, Gå till vänster, gå till höger (Xiang zuo zou, xiang you zou) handlar om en man och en kvinna i 20-årsåldern som bor i samma hus och båda längtar efter att träffa någon att älska, men som alltid går åt varsitt håll: om den ena åker uppför rulltrappan åker den andra ner. Trots att de skulle vara perfekta för varandra träffas de inte. Men till sist så... Gå till höger, gå till vänster har också filmatiserats - en film med riktiga, levande skådespelare (en otecknad film, som vissa barn jag känner skulle säga).

Men Jimmy Liao gör förstås också böcker som är mer direkt riktade till barn, eller åtminstone passar bra för barn. Monstret som åt upp mörkret och När månen glömde (Yueliang wangji le) är ett par exempel. Min personliga favorit är nog hans senaste bok, Stjärnhimlen (Xingkong). Den handlar om en liten flicka som har tillbringat större delen av sin barndom hos sina farföräldrar, men nu har flyttat hem igen. Men föräldrarna kommer inte alls överens. "Jag vet inte när det började, men det har blivit så tyst här hemma", säger flickan på ett uppslag där pappan sitter med ansiktet dolt bakom en tidning, det enda man ser av mamman är en gigantisk skål med hajfenssoppa och tavlan på väggen är en version av Magrittes "De älskande" - två personer med tygstycken svepta om huvudet. I skolan är det lika illa. Men så dyker en ny pojke upp i klassen och flicka får för första gången en riktig vän. Så småningom försvinner pojken igen, men flickan konstaterar att hon i alla fall aldrig ska glömma stjärnhimlen den sommaren. Ibland kan jag tycka att asiater lätt blir litet översentimentala och är helt besatta av sorgliga historier. Jag vet inte hur många japanska familjefilmer jag har sett som slutar med att någon dör eller tvingas flytta eller får säga farväl till den han/hon älskar på ett mycket tårdrypande sätt. Men samtidigt är det ibland rätt skönt att det finns de som faktiskt vågar vara sorgsna också. Stjärnhimlen är en oerhört vemodig bok, men den är inte tragisk.

Att vara litet udda, litet utanför och att vilja dra sig undan världen är ett tema som går igen i många av Jimmy Liaos böcker. Kanske var han själv ett sådant barn som inte riktigt passar in någonstans? En annan av hans böcker som jag nyligen har läst heter Att gömma sig i ett hörn av världen (Duo jin shijie de jiaoluo) och är en serie bilder som egentligen inte har så mycket med varandra att göra, men hålls ihop av en ramberättelse där en liten pojke säger att han vill vara ifred ett tag. Varje uppslag i boken består av en fantasifull bild och en litet poetisk text som ibland känns rätt krystad. Tyvärr tycker jag nog att Jimmy Liaos texter överlag inte är så väldigt bra: det blir litet för mycket av det poetiska, de blir litet kvasifilosofiska och har ett slags låtsat djup som jag inte är så förtjust i. Ibland fungerar det, som i boken Skogens hemlighet (Senlin li de mimi) som är ett slags Alice i Underlandet-historia om en flicka som sover middag och drömmer att en jättestor kanin tar med henne på äventyr. Men ofta blir det inte så jättelyckat. En av anledningarna till att jag gillar Stjärnhimlen så mycket är att den faktiskt har en bra historia som är bra berättad. Det gäller även för till exempel Den leende fisken (Weixiao de yu) och Gå till vänster, gå till höger. Och bilderna är underbara i alla Jimmy Liaos böcker.

Om du inte har läst någon av böckerna så låna en på biblioteket! Flera av dem går att beställa hem från Internationella biblioteket (på kinesiska förstås). Det finns också ett antal böcker översatta till engelska, och fler lär vara på gång på svenska.

Jimmy Liao gör för övrigt den läckraste e-tidning jag någonsin har sett. Man kan prenumerera på den eller ladda ner den från hans webbplats. Litet knepigt för den som inte kan kinesiska förstås, men klicka på den översta av de fem blå rutorna i vänstermarginalen så laddas nyhetsbrevet ner som zip-fil. Sedan är det bara att extrahera. Nyhetsbrevet brukar innehålla både bild, musik, animerad film, boktips och nyheter. Bläddra inte för fort, för bilderna växer fram på sidorna!

(Skrivet av Anna Gustafsson Chen)